Allt är relativt......!!

Det är lördag morgon, vaknar 0630 efter en stressig vecka på arbetet i konungariket Sveriges tjänst. Förutom undervisning har veckan ägnats åt smittskydd och att skriva rapporter. Hade också ett möte med en av kardinalerna och diskuterade min kommande pension.  Känns konstigt - men också bra. Sista åren har det blivit för mycket, framför allt administrativt. Känns som vi är till för administrationen av verksamheten istället för själva verksamheten. Samtidigt har vi kommit så långt inom den (verksamheten alltså) så vi skulle behöva utöka med minst två personer för att kunna gå vidare, minst en för att bibehålla det vi uppnått. Men sådan är tiden, även om vi har ekonomi för det, så ingår vi i det stora hela som inte har det...... Att min mor avled minskade inte stressen, om man säger så.... . Lägger jag ifrån mig glasögonen fem minuter, så minns jag inte var jag lagt dom. Min klocka är borta sedan igår......! Tappar ord, glömmer mötestider och när jag är ute och kör bil missar jag signaler, skyltar mm mm.....! Kan somna stående..... ! Jag ser samma tecken hos några av mina arbetskamrater....! Buhuuu,...... vad jag piper.
I alla fall där satt jag lördag morgon och ser snön vräka ner. Jag som tänkt att vi skulle åka in till stora staden , flanera, och äta lunch på den enda kineskrog som är värd namnet. Intentionerna föll i takt med de russinpaketsstora snöflingorna utanför (små russinpaket,....väldigt små......). Jag kokade mitt te, gjorde tre smörgåsar (en med leverpastej och smörgåsgurka och 2 med dansk snuskluktande dansk ost på hembakt surbröd). Stekte också 2 ägg, bara på en sida, och lätt, så gulan är rinnande. Då hör jag - tick, tick, tick - och ser - ett gäng blåmesar och en talgoxe som sitter i forsythian utanför och har skickat fram en förhandlare i form av en  klen lite blåmes , som med sitt pickande på rutan påkallar min uppmärksamhet. I bakgrunden ser jag också ett domherrepar, en gråsiska och några pilfinkar - som allihop stirrar på mig uppfodrande. Jag förstår..... - jag lämnar min framdukade frukost tar på mig överdragskläder och går ut i snön. Hakar ner de tomma fågelmatarna, går ut i ladan och fyller dem, tillbaka, hänger upp dem. Allt under småfåglarnas uppskattande pipande. Stampar av mig snön, går in, tar av mig, sätter mig vid köksbordet. Ser hur fågelmatarna anfalls av en svärm av fjädrar och hungriga näbbar. Jag tar en tugga av ett av äggen, som nu hunnit kallna, när tanken far genom huvudet.
Vad piper jag om - därute sitter de som verkligen har skäl att pipa en dag som denna.

G.O.M.