Allt är relativt......!!

Det är lördag morgon, vaknar 0630 efter en stressig vecka på arbetet i konungariket Sveriges tjänst. Förutom undervisning har veckan ägnats åt smittskydd och att skriva rapporter. Hade också ett möte med en av kardinalerna och diskuterade min kommande pension.  Känns konstigt - men också bra. Sista åren har det blivit för mycket, framför allt administrativt. Känns som vi är till för administrationen av verksamheten istället för själva verksamheten. Samtidigt har vi kommit så långt inom den (verksamheten alltså) så vi skulle behöva utöka med minst två personer för att kunna gå vidare, minst en för att bibehålla det vi uppnått. Men sådan är tiden, även om vi har ekonomi för det, så ingår vi i det stora hela som inte har det...... Att min mor avled minskade inte stressen, om man säger så.... . Lägger jag ifrån mig glasögonen fem minuter, så minns jag inte var jag lagt dom. Min klocka är borta sedan igår......! Tappar ord, glömmer mötestider och när jag är ute och kör bil missar jag signaler, skyltar mm mm.....! Kan somna stående..... ! Jag ser samma tecken hos några av mina arbetskamrater....! Buhuuu,...... vad jag piper.
I alla fall där satt jag lördag morgon och ser snön vräka ner. Jag som tänkt att vi skulle åka in till stora staden , flanera, och äta lunch på den enda kineskrog som är värd namnet. Intentionerna föll i takt med de russinpaketsstora snöflingorna utanför (små russinpaket,....väldigt små......). Jag kokade mitt te, gjorde tre smörgåsar (en med leverpastej och smörgåsgurka och 2 med dansk snuskluktande dansk ost på hembakt surbröd). Stekte också 2 ägg, bara på en sida, och lätt, så gulan är rinnande. Då hör jag - tick, tick, tick - och ser - ett gäng blåmesar och en talgoxe som sitter i forsythian utanför och har skickat fram en förhandlare i form av en  klen lite blåmes , som med sitt pickande på rutan påkallar min uppmärksamhet. I bakgrunden ser jag också ett domherrepar, en gråsiska och några pilfinkar - som allihop stirrar på mig uppfodrande. Jag förstår..... - jag lämnar min framdukade frukost tar på mig överdragskläder och går ut i snön. Hakar ner de tomma fågelmatarna, går ut i ladan och fyller dem, tillbaka, hänger upp dem. Allt under småfåglarnas uppskattande pipande. Stampar av mig snön, går in, tar av mig, sätter mig vid köksbordet. Ser hur fågelmatarna anfalls av en svärm av fjädrar och hungriga näbbar. Jag tar en tugga av ett av äggen, som nu hunnit kallna, när tanken far genom huvudet.
Vad piper jag om - därute sitter de som verkligen har skäl att pipa en dag som denna.

G.O.M.

Har du huvudvärk..? -Ta en Mozart..!

Vad lyssnar du på..?

En artikel i New Scientist berättar att klassisk musik förlänger livet - i alla fall på hjärttransplanterade möss. Det japanska försöket utfördes så att  ett antal grupper med möss fick ett nytt hjärta inopererat utan att hänsyn tog till avstötningsfaktorer. Med andra ord skulle samtliga hjärtan stötas bort efter en tid och mössen dö (förmodligen både smärtsamt och ångestdrivande)..! Efter genomförd operation fick grupperna lyssna på olika typer av musik (Opera, klassisk musik, Enya, entongt ljud) - Kontrollgrupper bestående av döva, transplanterade möss fick göra det samma. Längst överlevde de som fått lyssna på opera (La Traviata), 26 dagar. Följda av Mozart-lyssnare 20 dagar, medan Enya och entoniga ljud endast gav en överlevnad på  11 respektive 7 dagar. Samtliga döva möss överlevde endast 7 dagar. Blodprov visade att de möss som lyssnat på opera och klassisk musik hade lägre koncentrationer av interleukin-2 och gamma interferon – två ämnen som ökar inflammationsreaktioner och lägre koncentrationer av interleukins 4 och 10 som minskar sådana. Med andra ord musiken fungerade som en Ipren eller Alvedon i det att den fungerade antiinflammatoriskt..!! Vad lär man sig av detta - jag lär mig två saker -   Det ska f-n vara försöksmus i Japan..!! och Klassisk musik är aldrig fel.


Såg dessutom att DN idag den 24 varnade för högre dödlighet när vi ställer om till sommartid - det blir en omställning att gå upp en timme tidigare och för några av oss räcker det för att hjärtat ska säga ifrån att nu är det nog. Kanske ska ta fram min gamla Free-style och ladda den med Mozart.

G.O.M.

Mr Mort

Ni som inte läst någon bok skriven av Terry Pratchett känner inte döden eller dödens domäner. Gillar du vild fantasy
så tveka inte, uppsök närmaste bokhandel. En liten varning bara - den värld han beskriver seglar genom universum uppburen av 4 elefanter på ryggen av en gigantisk sköldpadda.  Men i personerna känner man igen både sig själv, sin granne och sin katt - och dessutom får man mycket skratt.

Diskuterade under onsdagen om döden på jobbet.Alltså vi diskuterade om döden allmänt, inte om att jobbet ibland kan upplevas dödande. Samtalsämnet låg nära till hands efter vad som hänt. Det var jag, Juliannie iförd julklänningen och NyEva. Det började med den vanliga diskussionen om att man ska ha ett visst kapital för att dö enligt tradition, om man så säger. Kom därpå in på rädslan för döden. Enades i att egentligen var vi nog mest rädda för vägen dit. Smärta, ångest osv. Därmed var vägen öppen för den stora filosofiska frågan  - VAD HÄNDER EFTER DÖDEN???  Miss J, realist ut i fingerspetsarna,  hävdade till en början det stora eviga mörkret. Kom därpå via atomer , kvarkar och strängteorin över till ett uppgående i det naturliga kretsloppet. Kunde därmed inte utesluta en viss form av överlevnad, även om den var spridd på flera individer. Miss N, konstaterade frankt att döden egentligen var ganska spännande, eftersom det var det totalt okända för oss. Själv tror jag av någon anledning på jagets överlevnad. Hur vet jag inte, men inte i någon religiös mening. Det som fått mig att fundera så, är att jag har ett medvetande och en jag-känsla som skiljer mig från alla andra individer. Och så är det ju för oss alla. Vad är det som gör att just jag har det här medvetandet. Visst mitt DNA, tidigare erfarenheter kombinerat med en hjärnas identitetsskapande och varseblivning är mitt jag. Men grodden till just mitt jag, fanns där inlagrat i ett ägg i en av min mors äggstockar när hon föddes. Och varför det var just mitt medvetande och inte Miss J:s eller Miss N:s, det vete f-n.
Tål att fundera över..... . Eller inte...., tids nog får man svaret. Livet är ju faktiskt en 100% dödlig åkomma..... .

G.O.M.

I´m back...... .

Beklagar det långa uppehållet, men det var helt nödvändigt eftersom jag haft svårt att koncentrera mig på annat än min mors dödsfall och alla de praktiska konsekvenser det medfört.
Att någon i vår närhet dör är något vi alla kommer att råka ut för. Det är något vi måste ta oss an känslomässigt och ibland praktiskt. Att kombinera detta är svårt men måste göras. Vi är i våra moderna tider ovana vid död. Det är inte något vi ser runtomkring oss. Snarare försöker vi blunda för det med olika omskrivningar - kilat vidare, lämnat in handduken osv.
Några råd om en kär närstående skulle avlida -
Tala med läkare och sköterskor och räta ut de frågetecken ni har.
Ta avsked av den döde. Alla sjukhus ger möjligheten att få vara med den döde en stund och ta avsked. Tanken känns kanske otäck, men det är det inte. Tvärtom så blir dödsfallet mer verkligt och definitivt, och jag tror lättare att bearbeta.

Min mors kista i samband med avskedsceremonin i kapellet
i Uppsala. Ingen skärpa - vet inte varför - men min mor
tyckte aldrig om att bli fotograferad.

Vänta några dagar innan ni kontaktar en begravningsbyrå - det är ingen panik med det. Ta tiden och var tillsammans med era nära och kära och prata om det som inträffat. Det finns inget som ni måste göra. Sjukhuset  registrerar dödsfallet hos Skatteverket som utfärdar ett dödsintyg som de skickar till den eller de som står som anhöriga. Det papperet är som en fullmakt för att kunna hantera dödsboet.
Tänk efter hur ni vill ha ceremonin i samband med jordfästning/kremering, fundera över vad den bortgångne hade velat. Ska det vara en kyrklig eller borgelig ceremoni. Lokalen kan ändå vara ett kapell. Tänk er noga för - i en situation som denna är man utlämnad till en massa känslor. Det är lätt att man inte vill tänka på det ekonomiska, utan hålla sig till alla traditioner. Ett varningens ord är att allt utom präst, ceremonilokal, kremering/jordfästning kostar - det är lätt att komma upp i höga belopp. En standardbegravning med det traditionella, annonser kista, kransar, musik etc kostar runt 30000.-skr. En kista för 15000.- ska brännas upp några dagar efter begravningsceremonin - är det värt det? Vill ni så kan ni själva arrangera  det som ni känner är rätt. När ni kommit fram till hur ni vill ha det så hör med flera olika begravningsbyråer och ta det bästa priset. Låter det kallt och krasst, kanske, men jag lovar att dö innebär "big business" för en hel industri som insett att du som efterlevande har svårt att neka den kära avlidne något....!
Jag kände att jag själv ville hålla i minnesceremonin efter min mor, utan någon präst som aldrig träffat henne.  Hittade en begravningsbyrå som kändes rätt, Grindstolpen/Uppsala. Alla vi de närmaste träffades i ett litet fint kapell här i Uppsala. Vi sjöng och spelade och talade om min mor. Det var fint och kändes rätt. Senare i vår ska vi träffas igen och sprida hennes aska på ett ställe som jag vet har betytt mycket för henne.
En sak till  - även du som läser detta kommer en gång att dö - vill du underlätta för dina efterlevande så skriv ner hur du vill att de ska hantera det.

G.O.M.