torsdag 22 december 2016

Rätt kompetens på rätt tjänst eller vad sysslar regeringen med....?

Kära läsare kan inte undanhålla er följande ledare skriven av min favoritdebattör Alice Teodorescu saxad ur gårdagens GP.

Teodorescu: Varför räds regeringen experter?
LEDARE Magnus Ranstorps meritlista är lång och imponerande, men ändå är det inte han eller andra erkända experter som kommer ifråga när en ny samordnare ska utses. Varför?
18:00 - 21 dec, 2016
Sverige har fått en ny samordnare mot våldsbejakande extremism. Hon heter Anna Carlstedt och var tidigare ordförande för Röda Korset. En meriterad person säkerligen, som skrivit sin doktorsavhandling om Nostradamus, men nog fanns det personer bättre lämpade för just detta uppdrag?
I skrivande stund är det fortfarande oklart vem eller vilka som ligger bakom tragedin i Berlin, trots att IS tagit på sig skulden. Terrorforskare är eniga om att det är en fråga om när, snarare än om, något liknande kommer inträffa igen. Även om vissa länder i Europa ligger mer i farozonen än andra är det inget som säger att det inte skulle kunna drabba också oss i Sverige. Igen.
Sverige utsattes för ett misslyckat försök av en självmordsbombare för ganska exakt sex år sedan på Drottninggatan i Stockholm. Att det misslyckades berodde på ren tur snarare än skicklig hantering från Säkerhetspolisens sida. Sedan dess har många jihadister lämnat Sverige för att kriga för IS. Ett krig som blir alltmer desperat ur deras horisont, varför risken för dåd i Europa ökar. Sedan 2012 har omkring 300 svenskar rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska grupperingar, enligt Säpos bedömning. Hur stort mörkertalet är, hur många som dödats och hur många som återvänt under radarn vet ingen.
Att i ett sådant läge inte tillsätta en expert på området förblir en gåta. Den som oftast omnämns i debatten är den internationellt erkände terrorforskaren Magnus Ranstorp som i ett regeringsuppdrag föreslog att en nationell samordnare behövde tillsättas. Ranstorps meritlista är lång och imponerande, men ändå är det inte han eller andra erkända experter som kommer ifråga när en ny samordnare ska utses. Varför?
Det är symptomatiskt och olyckligt eftersom hotet är högst reellt och behovet av såväl förebyggande insatser som ytterligare översyn av lagstiftningen skriande.

Jag gjorde en snabb koll på Wikipedia (inte det mest tillförlitliga) på Anna Carlstedt  och Magnus Ranstorp och så här ser det ut:

Anna Maria Kristina Carlstedt, född 23 juli 1971, är en svensk forskare, författare och översättare samt före detta ordförande för Svenska Röda Korset och IOGT-NTO.
Anna Carlstedt, tidigare verksam vid Stockholms universitet och nu affilierad forskare vid Ersta Sköndal Högskola, avlade filosofie doktorsexamen 2005 på avhandlingen La poésie oraculaire de Nostradamus: langue, style et genre des Centuries som handlar om Nostradamus författarskap. Tillsammans med Jan Stolpe översatte hon även Profetior: anno 1555 (Gidlund, 2008). Hon har på samma förlag utgivit Poeter och profeter tillsammans med Anders Cullhed (2010) och Furstinnan och stjärntydaren (2014).
Carlstedt var år 2009 till 2015 förbundsordförande för IOGT-NTO, den första kvinnliga ordförande i organisationens historia. 2015 valdes hon dessutom till ordförande i Svenska Röda Korset. Carlstedt har också varit ordförande för Forum för frivilligt socialt arbete samt suttit i Cancerfondens styrelse.
Den 20 december 2016 utsågs hon av regeringen till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.
Författare till följande:
  • Carlstedt, Anna (2002) (på franska). Langue et style dans les Centuries de Nostradamus: éléments pour une description philologique, lingustique et stylistique. Stockholm: Stockholms universitet, Inst. för franska och italienska.
  • Carlstedt, Anna (2005) (på franska). La poésie oraculaire de Nostradamus: langue, style et genre des Centuries. Forskningsrapporter / Institutionen för franska, italienska och klassiska språk, Stockholms universitet, 1654-1294 ; 28. Stockholm: Département de français, d'italien et de langues classiques, Stockholms universitet.
  • Nostradamus; Carlstedt Anna, Stolpe Jan (2008). Profetior: anno 1555. Hedemora: Gidlund.
  • Carlstedt, Anna; Cullhed Anders (2010). Poeter och profeter: från Platon till Mare Kandre. Gidlunds förlag.
  • Carlstedt, Anna: Julmust - historia, hemligheter, hajp (2015). Förord av Edward Blom. Gidlunds förlag.

Per Magnus Ranstorp, född 13 mars 1965 i Hästveda i dåvarande Kristianstads län, är en svensk terrorismforskare.
Verksamhet internationellt
Ranstorp studerade vid Gustavus Adolphus College och var 1990-2005 verksam vid St Andrews universitet i Skottland, där han 1995 tog en Ph.D. inom internationella relationer och därefter var lecturer (ungefär universitetslektor) och undervisade inom samma ämnesområde.
Verksamhet i Sverige
Han är sedan 2005 forskningschef vid Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) vid Försvarshögskolan i Stockholm. Han invaldes 2006 som ledamot av Krigsvetenskapsakademien.
År 2009 lade han fram en lägesrapport angående de hot mot demokratin som en ökad radikalisering inom Malmös muslimska grupper i Rosengård, vilket föranledde en stark kritik. Tre år senare besökte han Tyskland, Holland, Storbritannien och Danmark för att kunna ge råd till svenska kommuner för hur de ska förebygga islamistisk extremism. Han publicerade sedermera en rapport om våldsbejakande extremism i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro och bland de 22 rekommendationer han lade fram fanns förslaget att en nationell samordnare skulle arbeta med problemet. Uppdraget som samordnare i denna fråga gick till Mona Sahlin.
Enligt Ranstorp var Sverige illa förberett för det ökade stödet för den Islamiska Staten och politiker är okunniga om den samtida utvecklingen, samt att det fanns en agenda i Sverige som gick ut på att tona ner extremism och relativisera islamistiskt våld.

Utifrån de här uppgifterna håller jag med Alice Teodorescu. Av dessa två verkar Ranstorp vara den som har meriterna för tjänsten. Jag undrar verkligen vad som ligger bakom utnämningen av Carlstedt – är det en ”vänskapstillsättning”, feminism, har hon en dold kompetens som inte framgår av den meritlista jag lyckats få fram eller har tillsättarna "retat" sig på Ranstorps kritik av regeringen – man undrar?!


God Jul på er allihop och ett Gott Nytt År om vi inte hörs innan dess.
G.O.M.

fredag 9 december 2016

Läsvärt media hittar man inte varje dag - därför vill jag dela med mig av detta

Ytterligare en artikel som jag fastnade för. Denna gång en ledare i GP 25 November 2016, skriven av Alice Teodorescu jurist, samhällsdebattör och ledarskribent. Hon är en av få debattörer som jag gärna lyssnar på - hon är kristallklar i sina tankegångar och logisk i sina slutsatser,  klarsynt och välartikulerad. Hon anges ofta som liberalkonservativ. Men jag tycker det är svårt att placera henne politiskt vet inte ens om hon ska placeras i något politisk fack. Jag får en känsla av att hon inte tänker i politiska  tankebanor utan istället mer utgår från och fokuserar på problemställningarna, inte vad som passar sig utifrån partifärg.

Teodorescu: Från omöjligt till nödvändigt på ett år
LEDARKRÖNIKA Politikerna behöver hitta tillbaka till en ordning där samhällsproblem inte förnekas, förskönas eller förtigs.
15:00 - 25 nov, 2016
Det finns ett före och ett efter. Före den 24 november år 2015 stämplades den som varnade för konsekvenserna av den då förda migrationspolitiken som främlingsfientlig, rentav rasistisk. Efter den historiska presskonferensen, där en allvarsam statsminister Stefan Löfven (S) och en gråtande Åsa Romson (MP) deklarerade att Sverige behövde ett "andrum", varför migrationspolitiken behövde stramas åt och anpassas till EU:s miniminivå, gick det slutligen inte längre att förneka målkonflikten mellan en stor migration och den svenska välfärdsmodellen.
Således: ju mer kapabel någon var att i tid resonera kring alternativa utfall och se riskerna med avsaknaden av ett långsiktigt hållbart mottagande, desto mer främlingsfientlig och inhuman - ju mer okunnig, nonchalant eller "naiv" à la Romson, desto mindre främlingsfientlig och därmed humanistiskt högstående.
Men illusioner är till för att brista. När också Miljöpartiet, i regeringsställning, indirekt tvingades att bekänna att syftet med de nya reglerna var att göra Sverige mindre attraktivt som flyktingland gick det inte längre att fortsätta att hävda att push- och pull-faktorerna, som förklarar varför människor flyttar från ett område som en följd av negativa förhållanden där och till ett annat på grund av positiva förhållanden, saknar betydelse för migrationens storlek. Hade den dåvarande svenska migrationspolitiken inte utgjort en sådan positiv pull-faktor hade det ju inte heller funnits anledning för regeringen att strama åt den. Självklarheter kan tyckas för den som förstår hur incitament ger upphov till olika utfall, men dessvärre behöver det påpekas eftersom oförståelsen går igen på många andra områden i politiken än i dag.
Under det gångna året har mycket sagts och skrivits i frågan, inte minst på denna ledarsida. Det har vi fått mycket beröm för, men också en del kritik (förhållandet är 90/10 vilket nog förvånar de mest indignerade kritikerna som inte sällan har odlat sitt varumärke på att positionera sig mot GP:s ledarsida). Varför har vi då vänt och vridit, analyserat och problematiserat och vecka efter vecka återkommit till frågor kopplade till migration och integration? Vad är vår agenda, egentligen?
Vår agenda har sedan jag tillträde för 1,5 år sedan varit att visa på målkonflikter (ja, de är knepiga, därav namnet), att resonera kring konsekvenserna av de olika handlingsalternativen och att i den mån det går bidra med idéer om hur politiken ska utformas för att bättre svara mot de problem vi står inför. Migrationen, och i nästa steg integrationen, är vår tids viktigaste frågor. Hur vi utformar våra system och hur vi förhåller oss till dessa frågors samtliga aspekter är avgörande för vårt lands framtid.
Segregationen som politiker av alla kulörer flitigt diskuterar i dag uppstod inte med förra höstens historiskt stora flyktingström, den är effekten av decennier av politiskt misslyckande och felprioriteringar. Att det kunnat bli så, att det knappt går en dag utan rapporter om skottlossningar, gängkonflikter, stenkastning mot blåljuspersonal, arbetslöshet, fattigdom, om skolan som inte förmår fullgöra sitt kompensatoriska uppdrag, om människor som förtvivlat väntar i vårdköer, beror primärt på en enda sak: politiken är reaktiv och kortsiktig, inte proaktiv och långsiktig.
En gång i tiden gick inte minst Socialdemokraterna i bräschen för en politik som bestod av såväl vilja som förmåga att identifiera och åtgärda samhällsproblem. Ett sådant förhållningssätt förutsätter emellertid mycket mod och lite ängslighet, det kräver en vision bortom att bli återvald i nästa riksdagsval. Politikerna behöver hitta tillbaka till en ordning där samhällsproblem inte förnekas, förskönas eller förtigs. För under tiden som det sker förlorar vi just tid, samtidigt som problemen växer så till den grad att de blir svåra att lösa ens med den godaste vilja. Detta förhållande är ett samhällsproblem i sig och går igen, inte minst ifråga om miljö- och klimatfrågorna.
Kriget rasar fortfarande i Syrien även om nyhetsbilderna är mindre frekventa nu mot då. Och även om regeringen Löfvens regeländringar resulterat i att betydligt färre människor söker sig till Sverige i dag är det fortfarande fler som kommer än som kom för bara några år sedan. Lägg därtill det stora antalet anhöriga som väntas under kommande år. Alltmedan var sjätte kommun inte uppfyller sin mottagandekvot av nyanlända (SVT 24/11) och fler och fler samhällsproblem förklaras med just bristande integration. Sverige är i dag ett tudelat land med en växande etnifierad underklass, det krävdes ingen Einstein för att se att det skulle kunna bli just såhär om man inte anpassade systemen efter verkligheten.
Nu står vi här och jag tror att vi behöver fråga oss vilken migrationspolitik vi hade fört om Sverigedemokraterna inte hade suttit i riksdagen och skapat århundradets mentala låsning. Om vi hade vaknat upp i morgon och inte vetat hur det var i går, om vi hade tvingats att börja om från början, vad hade vi då skapat för system givet de förutsättningar vi har?
Våra politiker behöver redogöra för de exakta kostnaderna och utifrån det sätta en kvot för hur många Sverige kan ta emot på ett värdigt sätt varje år. Den som får uppehållstillstånd i Sverige bör erbjudas lån, inte bidrag och de första fem åren slippa betala skatt men inte heller ha tillgång till välfärden bortsett från skola och akutvård. Tillträdet till välfärden bör ske successivt genom kvalificering. På så vis behåller man legitimiteten i systemet - asylrätten handlar om rätt till skydd, inte till försörjning. När vi fått ordning på integrationen kan, och bör, vi fortsätta sträva efter en generös migration, men när den förra inte fungerar kommer acceptansen för den senare att eroderas.
Den 24 november år 2015 ägde en historisk presskonferens rum i Sverige. Den visade att det inte räcker att vilja, man måste också våga välja. Det ena är enkelt, det andra kan vara mycket svårt. Men politiken, liksom allt annat som är viktigt i livet, kan inte utvärderas enkom utifrån intentionerna, utan främst efter konsekvenserna. Det senaste året har regeringen visat att det går alldeles utmärkt att vara humanist och att ta ansvar. Låt ingen intala er något annat.

Vill ni läsa mer av henne så varsågod: http://www.gp.se/av/Alice%20%20Teodorescu

G.O.M.