Nu sticker jag ut hakan IGEN, tänk att jag aldrig lär mig....!!!

Bild från http://www.bonton.se/sv/galleri

Idag blir det ett grinigt inlägg. Jag får mer och mer en känsla av att de yngre generationerna saknar de färdigheter och kunskaper som förr ansågs som nödvändiga och självklara. Matematik och svenska språket är några av dessa - men att de försämrats kanske inte är så konstigt om man studerar PISA-utredningen. Men vad som är värre är den basala kunskap som gör att man inte går på vad som helst här i tillvaron. Den som gör att man klarar sig fram på egen hand i vardagen. Den som gör att man är säker i sig själv. Vet inte men jag tror att det börjar någonstans vid 90-talisterna. I de uppväxta generationerna kan man börja skönja en brist på, ska vi kalla det, fundamenta. Sådant som jag tror tidigare generationer lärde sig passivt inom familjen, kamratgänget, skolan (utan att det tillhörde läroplanen) genom normer och att se på när andra utförde något praktiskt eller höra när någon berättade. Det verkar ha upphört kanske för att individen inte ges tid för detta längre eller för att vårt samhälle inte ger utrymme för det.

Inte vet jag – men som G.O.M. kan jag ha en åsikt om det - Och den är att förutom individen så förlorar hela samhället på det.

Bild från http://www.bonton.se/sv/galleri

Vad värre är det verkar inte finnas någon hjälp eftersom att den image som är den förhärskande i vårt svenska samhälle just nu är att aldrig tillstå en svaghet eller ett misslyckande – inte ens för sig själv. Ett sådant är förknippat med en total personlig krasch som man inte kan hämta sig från med mindre än med hjälp av psykofarmaka eller harakiri. Istället trampar man på utan att ta in vad man skulle kunna ha nytta av att veta och utvecklas av. Hellre än att erkänna att man inte behärskar något intalar man sig själv att det här är lätt som en dans – klarar andra det så gör jag det – det är nämligen min rätt – ingen ska behöva tillstå att man inte kan något då är man ju inte jämlik – och därmed behöver jag ej heller lära mig det. Kan inte hjälpa att jag tycker det, men lite sosse-psykologi – ligger det i det hela. Vart leder detta ? Naturligtvis till att man hävdar att detta kan jag, gör en massa misstag, som man vägrar erkänna eller lära av.

Slutklämmen: Att detta förekommer ute i samhället är illa – men värre är ändå att det verkar ha smugit sig in bland våra politiker. Eller smugit och smugit, kastat sig in, verkar vara ett rättare uttryck. Att få en sådan att erkänna ett misstag eller lära av kompetensen verkar omöjligt – deras starka sidor verkar vara att leta misstag och smäda motståndarsidan.

Bild från http://www.bonton.se/sv/galleri

Politiker verkar vara det yrke som ger mest intäkter för minsta möjliga insats (i alla fall för vissa, det finns bra politiker också, men merparten verkar ha sökt sig till yrket med en strategi till makt och pengar, eller....?) – inte undra på att det drar till sig en massa ”lycksökande självutnämnda specialister”.

Nåja, till gruppen självutnämnd specialist kanske jag kan tillföra mig själv i och med detta inlägg, eller…..?

Någon har jag väl ändå retat…..?

G.O.M.