Sorry, beroende på det som hänt - se förra inlägget - hinner jag inte skriva något.Jag återkommer så fort det lugnar ner sig, just nu är det lite överbelastat.
G.O.M.
Min mor, 87 år gammal, dog hastigt i veckan. Hon hade under
ett halvårs tid lidit av trötthet och ”andtäppa”. Orsaken var en förkalkad
hjärtklaff, den mellan vänsterkammaren och aorta, som inte slöt tätt
(aortastenos). Det förorsakade att blodet rann tillbaka in i hjärtat och därmed
svårigheter att upprätthålla ett bra blodtryck. Skadan hade funnits i 10-tal
år, men under senaste halvåret aggraverat. Men problemet var noterat och vi
hade efter viss övertalning fått henne att inse att operation var det enda
tänkbara om livet skulle fortsätta. Hon hade själv märkt av det genom att orken
minskat så hon fick lov att stanna i backar och ta det lugnare. Hon hade
dessutom svimmat, ute på den stora stadens gator, ett antal gånger, men ”tickat”
igång av sig självt igen. Förr åtgärdade man detta problem med öppen
bröstkirurgi och ersatte klaffen med en protes. Numera kan man gå in via ett
större blodkärl och byta ut klaffen mot en från en gris. Det tyckte min mor var
överkomligt, kanske för att det här med gris var något som vi mumlade fram med
låg röst. Nåväl, för att genomföra operationen måste man kontrollera att de
kärl som ska användas är möjliga att arbeta igenom, och att kranskärlen runt
hjärtat är OK. Så min mor åkte in till det stora sjukhuset för att göra en rutinundersökning.
Hon oroade sig mer för att komma för sent än för själva ingreppet, så hon gick
upp 0300 på morgonen och duschade, eftersom man ska vara ren och fin när man
träffar doktorn. Något sällskap av oss ville hon inte ha. Taxin kom i rätt tid
och transporten till sjukhuset gick bra. Att tänka på en ordentlig frukost
fanns det inte utrymme för när hjärnan bearbetade det som skulle ske under
dagen. Undersökningarna genomfördes, och man fann att hon hade lika rena kärl
som ett kärnkraftverk – inga problem där inte – operationen skulle kunna
genomföras som planerat. Men ett av kärlen ville till en början inte sluta
tätt, utan hon förlorade en del blod som ersattes med dropp. Men beroende på
hennes blödningsbenägenhet ville man ha henne kvar över natten. Någon lunch
blev det inte den här dagen, däremot lite gröt utan mjölk (eftersom de inte
hade laktosfri), och en halv smörgås. Hon ringde mig under kvällen och
berättade med lätt medtagen röst hur dagen hade förlupit, och räknade stenhårt
med att komma hem dagen efter. Min sista komentar till henne var att hon skulle
ringa på sköterskan och be att få något mer att stoppa i magen och att hon
skulle ge f-n i att gå upp ur sängen för toalettbesök utan att ha någon med i
rummet. Klockan 0120 ringde läkaren mig och meddelade att hon hade avlidit. Naturligtvis
hade hon efter all dropp behövt gå på toaletten. Naturligtvis så ringde hon
inte på assistans. Naturligtvis fick hon ett blodtrycksfall som gjorde henne
medvetslös. Troligen slog hon då också i huvudet i handfat eller toalettstol.
Beroende på klaff-felet kunde inte hjärtat få upp blodtrycket och häva
medvetslösheten. Tillskyndade personal kunde inte heller med hjärtmassage få
upp trycket, utan livet försvann.