Bröst, läpp och silikon....!!!

"Nästan var femte kvinna kan tänka sig att göra ett skönhetsingrepp, en ökning med nära 40 procent på två år. Störst är intresset bland kvinnor i gruppen 15-20 år." 
Säger ingressen i artikeln om skönhetsingrepp i torsdagens DN. 

Vad är det som gör att unga vackra kvinnor vill förändra sitt utseende. Vad är det som gör att storbröstade unga kvinnor med plutmun är det stora idealet. Vem skapar dessa trender? Är det vi själva, våra föräldrar, kamrat-tryck, marknadsförare...! Förmodligen en blandning... . Nu ska jag sticka ut huvudet, riktigt ordentligt....! Jag har en känsla av att dagens kvinna har ett stort behov att visa upp sin ungdom, virilitet, fruktsamhet i en betydligt högre grad än för bara 30 - 40 år sedan. För det är väl det det egentligen handlar om längst där inne, även om vi kallar det att vara vacker, se fin ut etc.....? Vi är inte annorlunda än djuren när det kommer till kritan - det gäller att visa upp sig från sin bästa sida - dvs den som gör att vi framstår som lämpliga att fortplanta sig med. Så det börjar förmodligen redan i familjen med moderns beteende, klädsel, sminkning mm. Marknadsförarna har inte varit sena att nappa. Kolla in TV-reklamen -75% är riktat till kvinnor och handlar just om hur du ska behålla din ungdomlighet och framhäva din "skönhet", because you´re worth it. Och det framförs av trådsmala, storläppade, högbröstade, blonda gaseller som förföriskt höftvickande trippar fram samtidigt som reklamen säger köp, kööp, köööp......! Som man, tycker jag det blir oerhört tråkigt med alla dessa, bröstiga, storläppade kvinnor, som alla ser likadana ut.  Jag får associationer till uppblåsta badringar.Tacka vet jag en, normalbröstad kvinna med normala läppar och ett vackert leende. 
Hur kan vi snacka om jämlikhet, när kvinnor tror att de måste svara upp emot detta. Det värsta är att jag tror det är kvinnorna själva som måste sätta stop för eländet.
-Okay, okay, okay Juliannie - jag vet - var och en får gör som den vill. Men det är så synd, så mycket mänsklig energi, skönhet och självkänsla blir bortkastat på ett skapat falskt ideal.
Jag har sagt det förut, och säger det igen - stackars kvinnor.

G.O.M.

Ålder.....!

Lyssnade på filosofiska rummet vid 6 tiden annandagpåsk. Det handlade om ålder, och hur vi uppfattar ålder. Bland andra var Bodil Jönsson, f.d. professor vid Lunds universitet, med. Det är en av de människor som jag anser vara bland de intelligentaste och mångkunnigaste i detta land. Hon sa några saker som jag gärna vill föra ut till er.

Den ålder du känner att du befinner dig i, är inte den ålder du fyllt, utan alla åldrar som du genomlevt. Eftersom du har erfarenheter och minnen från hela ditt liv. Jag upplever det som väldigt sant. I den ena situationen kan jag uppleva saker så som jag gjorde som 20-åring och i den andra som 40-åring. Jag har med mig mitt liv och därmed alla åldrarna jag passerat.

Hon berättade om sig själv att det tydligaste skillnaden för henne var att hon hade svårare att stå ut med onödigheter. Jag håller helt med henne. I yngre dagar så var sådant som jag idag upplever som onödigt, nödvändigt, därför att det förväntades vara det, även om det var ett mål utanför min sfär. Idag retar jag mig på det som avhåller mig från att göra det som leder till mina mål, mina prioriteringar. Kan det bero på att jag blivit säkrare i mina uppfattningar om omvärlden , eller är jag bara självisk. När jag sitter i mina möten med andra inom mitt gebiet, och diskuterar lösningen av ett problem, så får jag allt som oftast en känsla av déjà vu. Den här lösningen diskuterade vi 1993 på hösten, den ledde under 1994 fram till det och det resultatet, och vi förkastade den det följande året. Intet nytt under solen, varje årsklass måste på något sätt uppfinna hjulet på nytt. Jag upplever också att mitt fokus på min profession hela tiden avleds av andra människors fokus, vars profession mer är till för att se till att min profession ges möjlighet att fungera. Men i stället för att göra det så tar de min tid från det jag egentligen ska göra. Ser man sig runtom i samhället så upptäcker man att mycket av det vi pysslar med är just sådana onödigheter, tidstjuvar.

Ålderstrappan i relation till julklappar

Minns också att de här färgstarka, äldre kollegorna som arbetade sina sista år innan pensionering. Som satt längst ner i salen på mötena och muttrade, och ibland upphävde sin stämma för att protestera över något. Som provokativt frågade om när vi skulle ägna oss åt att arbeta. AntibiotikaAnders, PatologClaes och alla de andra färgstarka som gav mötena ytterligare en dimension. De kände förstås så här. En stilla undran..? Är det nu min årsklass som utgör denna onödighetspolis.... ?
Förr ansågs man stå på topp runt 40 - 50 års åldern. Numera befinner man sig också på topp, men mer på toppen av ett högt blodtryck och en stressfylld tillvaro. Kanske vi måste rita om ålderstrappan så att den går uppför till dess man lämnar ungdomen. Därefter bär det nedför med fart till 50, för att därefter gå uppåt igen tills demensen slår till.
Frågan är, vad gör vi åt detta.......!


Här har ni en presentation om Bodil - http://www.bodiljonsson.se/index.html.
Och här hennes blogg - http://www.bodiljonsson.se/blog/
G.O.M.

Påskägg och lite till....

Så var det påsk.

Visst är det härligt med våren - värmen kommer, naturen vaknar och massor med långhelger och ledighet. Varför vi firar påsk, det vet nog alla. För er som inte gör det så firas påsken till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse.Namnet påsk kommer från motsvarande högtid hos judarna, pesach, som ungefär betyder passera eller gå förbi. Den judiska påsken, pesach har sitt ursprung i det osyrade brödets högtid och herdarnas våroffer . Det man firar är uttåget ur Egypten (cirka1500 år f.k.).  Att man kallar det för det osyrade brödets högtid beror på att man vid flykten från Egypten inte hann låta brödet jäsa. Det är också den natt då  påsklammet slaktades och dödsängeln skonade Israels folk. 

Traditionell påskkärring

Varför äter vi ägg under påsken..? Att fira påsk av religiösa skäl tror jag är ett relativt sent påfund i norden, började kanske under 1700-talet. Men tänk själva, efter en lång, kall vinter kommer värmen och dagarna blir längre. Det börjar spira grönt på marken. Det är väl klart att det är något att fira. Dessutom hungriga är vi efter vinterns vedermödor. Vad finns att äta - salt konserverat kött i bästa fall - annars rovor och det som fanns kvar. Tänk er då att få ett ägg....! Ljuset och värmen får ju hönsen och vildfåglarna att sätta igång produktionen. Så ägg har vi nog alltid ätit under denna del av året. Ägget måste framstått som något fantastiskt, ett gott nyttigt livsmedel, men också  något som frambringade liv. Ur ägget med sitt hårda yttre kom kycklingen. Det kanske inte är så konstigt att ägget fått symbolisera liv, fruktbarhet och återfödelse i många kulturer.
Att klä ut sig till påskkärring  är också ett sent påfund, början på 1800-talet. De flesta källor hävdar att det finns en koppling till 1600-talets "häxtro". Men varför just påsken gör det lämpligt att fara till Blåkulla hittar jag inga uppgifter på. Namnet Blåkulla kommer från Blocksberg, djävulens boning på jorden.  Blocksberg, Bocksberg eller Brocken som det också heter är beläget i Norra Tyskland och är högsta formationen (1141 m.ö.h.) i ett bergsområde som heter Harz.
Påskris kom, även det, in i svenska hem under 1800-talet, enligt vissa källor för att påminna om Jesu intåg i Jerusalem och de palmblad som ströddes framför honom. Men det är nog en efterkonstruktion för att få till en koppling till religionen, och därmed en tillåtelse att pynta sitt hem.

En modernare variant på påskkärring  och ett bevis på att det faktiskt
kan flyga. Bilden hittade jag hos  www.farbrortorsten.com

 Däremot finns det uppgifter att fastlagsris använts sedan 1600-talet. Det användes då så att husfadern "risade", piskade, resten av gårdsfolket - nyttigt och hälsobringande ansåg man.
För att lätta upp dessa sado-masochistiska traditioner började man under 1700-talet att pynta riset med band och prydnader. 


Som vanligt finns det mer bakom våra traditioner än vi anar. Oftast kan man också spåra dom långt tillbaka - bara lite upp-piffade med religion och tidens tankar under de gångna åren.

G.O.M.

Underlaget till ovanstående är som vanligt egna tankar samt knyckt på allehanda ställen på nätet.

Allt är relativt......!!

Det är lördag morgon, vaknar 0630 efter en stressig vecka på arbetet i konungariket Sveriges tjänst. Förutom undervisning har veckan ägnats åt smittskydd och att skriva rapporter. Hade också ett möte med en av kardinalerna och diskuterade min kommande pension.  Känns konstigt - men också bra. Sista åren har det blivit för mycket, framför allt administrativt. Känns som vi är till för administrationen av verksamheten istället för själva verksamheten. Samtidigt har vi kommit så långt inom den (verksamheten alltså) så vi skulle behöva utöka med minst två personer för att kunna gå vidare, minst en för att bibehålla det vi uppnått. Men sådan är tiden, även om vi har ekonomi för det, så ingår vi i det stora hela som inte har det...... Att min mor avled minskade inte stressen, om man säger så.... . Lägger jag ifrån mig glasögonen fem minuter, så minns jag inte var jag lagt dom. Min klocka är borta sedan igår......! Tappar ord, glömmer mötestider och när jag är ute och kör bil missar jag signaler, skyltar mm mm.....! Kan somna stående..... ! Jag ser samma tecken hos några av mina arbetskamrater....! Buhuuu,...... vad jag piper.
I alla fall där satt jag lördag morgon och ser snön vräka ner. Jag som tänkt att vi skulle åka in till stora staden , flanera, och äta lunch på den enda kineskrog som är värd namnet. Intentionerna föll i takt med de russinpaketsstora snöflingorna utanför (små russinpaket,....väldigt små......). Jag kokade mitt te, gjorde tre smörgåsar (en med leverpastej och smörgåsgurka och 2 med dansk snuskluktande dansk ost på hembakt surbröd). Stekte också 2 ägg, bara på en sida, och lätt, så gulan är rinnande. Då hör jag - tick, tick, tick - och ser - ett gäng blåmesar och en talgoxe som sitter i forsythian utanför och har skickat fram en förhandlare i form av en  klen lite blåmes , som med sitt pickande på rutan påkallar min uppmärksamhet. I bakgrunden ser jag också ett domherrepar, en gråsiska och några pilfinkar - som allihop stirrar på mig uppfodrande. Jag förstår..... - jag lämnar min framdukade frukost tar på mig överdragskläder och går ut i snön. Hakar ner de tomma fågelmatarna, går ut i ladan och fyller dem, tillbaka, hänger upp dem. Allt under småfåglarnas uppskattande pipande. Stampar av mig snön, går in, tar av mig, sätter mig vid köksbordet. Ser hur fågelmatarna anfalls av en svärm av fjädrar och hungriga näbbar. Jag tar en tugga av ett av äggen, som nu hunnit kallna, när tanken far genom huvudet.
Vad piper jag om - därute sitter de som verkligen har skäl att pipa en dag som denna.

G.O.M.

Har du huvudvärk..? -Ta en Mozart..!

Vad lyssnar du på..?

En artikel i New Scientist berättar att klassisk musik förlänger livet - i alla fall på hjärttransplanterade möss. Det japanska försöket utfördes så att  ett antal grupper med möss fick ett nytt hjärta inopererat utan att hänsyn tog till avstötningsfaktorer. Med andra ord skulle samtliga hjärtan stötas bort efter en tid och mössen dö (förmodligen både smärtsamt och ångestdrivande)..! Efter genomförd operation fick grupperna lyssna på olika typer av musik (Opera, klassisk musik, Enya, entongt ljud) - Kontrollgrupper bestående av döva, transplanterade möss fick göra det samma. Längst överlevde de som fått lyssna på opera (La Traviata), 26 dagar. Följda av Mozart-lyssnare 20 dagar, medan Enya och entoniga ljud endast gav en överlevnad på  11 respektive 7 dagar. Samtliga döva möss överlevde endast 7 dagar. Blodprov visade att de möss som lyssnat på opera och klassisk musik hade lägre koncentrationer av interleukin-2 och gamma interferon – två ämnen som ökar inflammationsreaktioner och lägre koncentrationer av interleukins 4 och 10 som minskar sådana. Med andra ord musiken fungerade som en Ipren eller Alvedon i det att den fungerade antiinflammatoriskt..!! Vad lär man sig av detta - jag lär mig två saker -   Det ska f-n vara försöksmus i Japan..!! och Klassisk musik är aldrig fel.


Såg dessutom att DN idag den 24 varnade för högre dödlighet när vi ställer om till sommartid - det blir en omställning att gå upp en timme tidigare och för några av oss räcker det för att hjärtat ska säga ifrån att nu är det nog. Kanske ska ta fram min gamla Free-style och ladda den med Mozart.

G.O.M.

Mr Mort

Ni som inte läst någon bok skriven av Terry Pratchett känner inte döden eller dödens domäner. Gillar du vild fantasy
så tveka inte, uppsök närmaste bokhandel. En liten varning bara - den värld han beskriver seglar genom universum uppburen av 4 elefanter på ryggen av en gigantisk sköldpadda.  Men i personerna känner man igen både sig själv, sin granne och sin katt - och dessutom får man mycket skratt.

Diskuterade under onsdagen om döden på jobbet.Alltså vi diskuterade om döden allmänt, inte om att jobbet ibland kan upplevas dödande. Samtalsämnet låg nära till hands efter vad som hänt. Det var jag, Juliannie iförd julklänningen och NyEva. Det började med den vanliga diskussionen om att man ska ha ett visst kapital för att dö enligt tradition, om man så säger. Kom därpå in på rädslan för döden. Enades i att egentligen var vi nog mest rädda för vägen dit. Smärta, ångest osv. Därmed var vägen öppen för den stora filosofiska frågan  - VAD HÄNDER EFTER DÖDEN???  Miss J, realist ut i fingerspetsarna,  hävdade till en början det stora eviga mörkret. Kom därpå via atomer , kvarkar och strängteorin över till ett uppgående i det naturliga kretsloppet. Kunde därmed inte utesluta en viss form av överlevnad, även om den var spridd på flera individer. Miss N, konstaterade frankt att döden egentligen var ganska spännande, eftersom det var det totalt okända för oss. Själv tror jag av någon anledning på jagets överlevnad. Hur vet jag inte, men inte i någon religiös mening. Det som fått mig att fundera så, är att jag har ett medvetande och en jag-känsla som skiljer mig från alla andra individer. Och så är det ju för oss alla. Vad är det som gör att just jag har det här medvetandet. Visst mitt DNA, tidigare erfarenheter kombinerat med en hjärnas identitetsskapande och varseblivning är mitt jag. Men grodden till just mitt jag, fanns där inlagrat i ett ägg i en av min mors äggstockar när hon föddes. Och varför det var just mitt medvetande och inte Miss J:s eller Miss N:s, det vete f-n.
Tål att fundera över..... . Eller inte...., tids nog får man svaret. Livet är ju faktiskt en 100% dödlig åkomma..... .

G.O.M.

I´m back...... .

Beklagar det långa uppehållet, men det var helt nödvändigt eftersom jag haft svårt att koncentrera mig på annat än min mors dödsfall och alla de praktiska konsekvenser det medfört.
Att någon i vår närhet dör är något vi alla kommer att råka ut för. Det är något vi måste ta oss an känslomässigt och ibland praktiskt. Att kombinera detta är svårt men måste göras. Vi är i våra moderna tider ovana vid död. Det är inte något vi ser runtomkring oss. Snarare försöker vi blunda för det med olika omskrivningar - kilat vidare, lämnat in handduken osv.
Några råd om en kär närstående skulle avlida -
Tala med läkare och sköterskor och räta ut de frågetecken ni har.
Ta avsked av den döde. Alla sjukhus ger möjligheten att få vara med den döde en stund och ta avsked. Tanken känns kanske otäck, men det är det inte. Tvärtom så blir dödsfallet mer verkligt och definitivt, och jag tror lättare att bearbeta.

Min mors kista i samband med avskedsceremonin i kapellet
i Uppsala. Ingen skärpa - vet inte varför - men min mor
tyckte aldrig om att bli fotograferad.

Vänta några dagar innan ni kontaktar en begravningsbyrå - det är ingen panik med det. Ta tiden och var tillsammans med era nära och kära och prata om det som inträffat. Det finns inget som ni måste göra. Sjukhuset  registrerar dödsfallet hos Skatteverket som utfärdar ett dödsintyg som de skickar till den eller de som står som anhöriga. Det papperet är som en fullmakt för att kunna hantera dödsboet.
Tänk efter hur ni vill ha ceremonin i samband med jordfästning/kremering, fundera över vad den bortgångne hade velat. Ska det vara en kyrklig eller borgelig ceremoni. Lokalen kan ändå vara ett kapell. Tänk er noga för - i en situation som denna är man utlämnad till en massa känslor. Det är lätt att man inte vill tänka på det ekonomiska, utan hålla sig till alla traditioner. Ett varningens ord är att allt utom präst, ceremonilokal, kremering/jordfästning kostar - det är lätt att komma upp i höga belopp. En standardbegravning med det traditionella, annonser kista, kransar, musik etc kostar runt 30000.-skr. En kista för 15000.- ska brännas upp några dagar efter begravningsceremonin - är det värt det? Vill ni så kan ni själva arrangera  det som ni känner är rätt. När ni kommit fram till hur ni vill ha det så hör med flera olika begravningsbyråer och ta det bästa priset. Låter det kallt och krasst, kanske, men jag lovar att dö innebär "big business" för en hel industri som insett att du som efterlevande har svårt att neka den kära avlidne något....!
Jag kände att jag själv ville hålla i minnesceremonin efter min mor, utan någon präst som aldrig träffat henne.  Hittade en begravningsbyrå som kändes rätt, Grindstolpen/Uppsala. Alla vi de närmaste träffades i ett litet fint kapell här i Uppsala. Vi sjöng och spelade och talade om min mor. Det var fint och kändes rätt. Senare i vår ska vi träffas igen och sprida hennes aska på ett ställe som jag vet har betytt mycket för henne.
En sak till  - även du som läser detta kommer en gång att dö - vill du underlätta för dina efterlevande så skriv ner hur du vill att de ska hantera det.

G.O.M.

Överbelastat

Sorry, beroende på det som hänt - se förra inlägget - hinner jag inte skriva något.
Jag återkommer så fort det lugnar ner sig, just nu är det lite överbelastat.
G.O.M.

Livet & .............

Min mor, 87 år gammal, dog hastigt i veckan. Hon hade under ett halvårs tid lidit av trötthet och ”andtäppa”. Orsaken var en förkalkad hjärtklaff, den mellan vänsterkammaren och aorta, som inte slöt tätt (aortastenos). Det förorsakade att blodet rann tillbaka in i hjärtat och därmed svårigheter att upprätthålla ett bra blodtryck. Skadan hade funnits i 10-tal år, men under senaste halvåret aggraverat. Men problemet var noterat och vi hade efter viss övertalning fått henne att inse att operation var det enda tänkbara om livet skulle fortsätta. Hon hade själv märkt av det genom att orken minskat så hon fick lov att stanna i backar och ta det lugnare. Hon hade dessutom svimmat, ute på den stora stadens gator, ett antal gånger, men ”tickat” igång av sig självt igen. Förr åtgärdade man detta problem med öppen bröstkirurgi och ersatte klaffen med en protes. Numera kan man gå in via ett större blodkärl och byta ut klaffen mot en från en gris. Det tyckte min mor var överkomligt, kanske för att det här med gris var något som vi mumlade fram med låg röst. Nåväl, för att genomföra operationen måste man kontrollera att de kärl som ska användas är möjliga att arbeta igenom, och att kranskärlen runt hjärtat är OK. Så min mor åkte in till det stora sjukhuset för att göra en rutinundersökning. Hon oroade sig mer för att komma för sent än för själva ingreppet, så hon gick upp 0300 på morgonen och duschade, eftersom man ska vara ren och fin när man träffar doktorn. Något sällskap av oss ville hon inte ha. Taxin kom i rätt tid och transporten till sjukhuset gick bra. Att tänka på en ordentlig frukost fanns det inte utrymme för när hjärnan bearbetade det som skulle ske under dagen. Undersökningarna genomfördes, och man fann att hon hade lika rena kärl som ett kärnkraftverk – inga problem där inte – operationen skulle kunna genomföras som planerat. Men ett av kärlen ville till en början inte sluta tätt, utan hon förlorade en del blod som ersattes med dropp. Men beroende på hennes blödningsbenägenhet ville man ha henne kvar över natten. Någon lunch blev det inte den här dagen, däremot lite gröt utan mjölk (eftersom de inte hade laktosfri), och en halv smörgås. Hon ringde mig under kvällen och berättade med lätt medtagen röst hur dagen hade förlupit, och räknade stenhårt med att komma hem dagen efter. Min sista komentar till henne var att hon skulle ringa på sköterskan och be att få något mer att stoppa i magen och att hon skulle ge f-n i att gå upp ur sängen för toalettbesök utan att ha någon med i rummet. Klockan 0120 ringde läkaren mig och meddelade att hon hade avlidit. Naturligtvis hade hon efter all dropp behövt gå på toaletten. Naturligtvis så ringde hon inte på assistans. Naturligtvis fick hon ett blodtrycksfall som gjorde henne medvetslös. Troligen slog hon då också i huvudet i handfat eller toalettstol. Beroende på klaff-felet kunde inte hjärtat få upp blodtrycket och häva medvetslösheten. Tillskyndade personal kunde inte heller med hjärtmassage få upp trycket, utan livet försvann.

Det känns lite som för att hamna på sjukhus ska man vara väldigt frisk för att överleva. En 87-åring tycker man skulle få både extra övervakning och omsorg. Hon kanske fick det utifrån de förutsättningar som fanns på avdelningen, men när jag talade med henne var det enda hon ätit på 19 timmar – en skål gröt utan mjölk och en halv smörgås och hon sa sig inte veta var larmknappen satt. Jag tror inte någon av personalen på den aktuella avdelningen gör ett dåligt jobb, tvärtom jag tror de arbetar sig in i väggen. Men jag kan inte hjälpa att jag tror att de minskade resurserna inom sjukvården har bidragit till min mors död……….. .

G.O.M.

Varför köper du kvällstidning.....?

Några rubriker i den digitala upplagan av Aftonbladet 2012-02-01

TV: Blev kallad ”tjock” – tänkte ta livet av sig

”De sa att jag hade runda lår”

Lena Olin: Jag har varit sugen på Micke

"Jag blev uthängd på en sexsida"

Katy Perry – singel på stan

 

Nu är sexkuppen i tv avslöjad 

Så går du ner 5 kg i månaden

PREMIÄR: ”Skvaller, gråtfest och heta överraskningar…”

Så många kilon behöver svenska kvinnor banta bort

Så blir kärlekslivet i februari

”Året börjar med romantik” Läs Wendelas relationshoroskop.

Så slipper du komma för tidigt

”Min flickvän flirtar på fyllan”

"Hur väcker jag penisen till liv?"

"Frugan OCH älskarinnan har tröttnat på sex"

”Min värld kraschade av otroheten”

Jag har inga kommentarer till detta – det står var och en fritt att köpa kvällstidning och läsa vad de vill. Kan bara konstatera att utan dessa rubriker så säljer förmodligen inte Aftonbladet tillräckligt. 

G.O.M.