Mr Mort

Ni som inte läst någon bok skriven av Terry Pratchett känner inte döden eller dödens domäner. Gillar du vild fantasy
så tveka inte, uppsök närmaste bokhandel. En liten varning bara - den värld han beskriver seglar genom universum uppburen av 4 elefanter på ryggen av en gigantisk sköldpadda.  Men i personerna känner man igen både sig själv, sin granne och sin katt - och dessutom får man mycket skratt.

Diskuterade under onsdagen om döden på jobbet.Alltså vi diskuterade om döden allmänt, inte om att jobbet ibland kan upplevas dödande. Samtalsämnet låg nära till hands efter vad som hänt. Det var jag, Juliannie iförd julklänningen och NyEva. Det började med den vanliga diskussionen om att man ska ha ett visst kapital för att dö enligt tradition, om man så säger. Kom därpå in på rädslan för döden. Enades i att egentligen var vi nog mest rädda för vägen dit. Smärta, ångest osv. Därmed var vägen öppen för den stora filosofiska frågan  - VAD HÄNDER EFTER DÖDEN???  Miss J, realist ut i fingerspetsarna,  hävdade till en början det stora eviga mörkret. Kom därpå via atomer , kvarkar och strängteorin över till ett uppgående i det naturliga kretsloppet. Kunde därmed inte utesluta en viss form av överlevnad, även om den var spridd på flera individer. Miss N, konstaterade frankt att döden egentligen var ganska spännande, eftersom det var det totalt okända för oss. Själv tror jag av någon anledning på jagets överlevnad. Hur vet jag inte, men inte i någon religiös mening. Det som fått mig att fundera så, är att jag har ett medvetande och en jag-känsla som skiljer mig från alla andra individer. Och så är det ju för oss alla. Vad är det som gör att just jag har det här medvetandet. Visst mitt DNA, tidigare erfarenheter kombinerat med en hjärnas identitetsskapande och varseblivning är mitt jag. Men grodden till just mitt jag, fanns där inlagrat i ett ägg i en av min mors äggstockar när hon föddes. Och varför det var just mitt medvetande och inte Miss J:s eller Miss N:s, det vete f-n.
Tål att fundera över..... . Eller inte...., tids nog får man svaret. Livet är ju faktiskt en 100% dödlig åkomma..... .

G.O.M.

I´m back...... .

Beklagar det långa uppehållet, men det var helt nödvändigt eftersom jag haft svårt att koncentrera mig på annat än min mors dödsfall och alla de praktiska konsekvenser det medfört.
Att någon i vår närhet dör är något vi alla kommer att råka ut för. Det är något vi måste ta oss an känslomässigt och ibland praktiskt. Att kombinera detta är svårt men måste göras. Vi är i våra moderna tider ovana vid död. Det är inte något vi ser runtomkring oss. Snarare försöker vi blunda för det med olika omskrivningar - kilat vidare, lämnat in handduken osv.
Några råd om en kär närstående skulle avlida -
Tala med läkare och sköterskor och räta ut de frågetecken ni har.
Ta avsked av den döde. Alla sjukhus ger möjligheten att få vara med den döde en stund och ta avsked. Tanken känns kanske otäck, men det är det inte. Tvärtom så blir dödsfallet mer verkligt och definitivt, och jag tror lättare att bearbeta.

Min mors kista i samband med avskedsceremonin i kapellet
i Uppsala. Ingen skärpa - vet inte varför - men min mor
tyckte aldrig om att bli fotograferad.

Vänta några dagar innan ni kontaktar en begravningsbyrå - det är ingen panik med det. Ta tiden och var tillsammans med era nära och kära och prata om det som inträffat. Det finns inget som ni måste göra. Sjukhuset  registrerar dödsfallet hos Skatteverket som utfärdar ett dödsintyg som de skickar till den eller de som står som anhöriga. Det papperet är som en fullmakt för att kunna hantera dödsboet.
Tänk efter hur ni vill ha ceremonin i samband med jordfästning/kremering, fundera över vad den bortgångne hade velat. Ska det vara en kyrklig eller borgelig ceremoni. Lokalen kan ändå vara ett kapell. Tänk er noga för - i en situation som denna är man utlämnad till en massa känslor. Det är lätt att man inte vill tänka på det ekonomiska, utan hålla sig till alla traditioner. Ett varningens ord är att allt utom präst, ceremonilokal, kremering/jordfästning kostar - det är lätt att komma upp i höga belopp. En standardbegravning med det traditionella, annonser kista, kransar, musik etc kostar runt 30000.-skr. En kista för 15000.- ska brännas upp några dagar efter begravningsceremonin - är det värt det? Vill ni så kan ni själva arrangera  det som ni känner är rätt. När ni kommit fram till hur ni vill ha det så hör med flera olika begravningsbyråer och ta det bästa priset. Låter det kallt och krasst, kanske, men jag lovar att dö innebär "big business" för en hel industri som insett att du som efterlevande har svårt att neka den kära avlidne något....!
Jag kände att jag själv ville hålla i minnesceremonin efter min mor, utan någon präst som aldrig träffat henne.  Hittade en begravningsbyrå som kändes rätt, Grindstolpen/Uppsala. Alla vi de närmaste träffades i ett litet fint kapell här i Uppsala. Vi sjöng och spelade och talade om min mor. Det var fint och kändes rätt. Senare i vår ska vi träffas igen och sprida hennes aska på ett ställe som jag vet har betytt mycket för henne.
En sak till  - även du som läser detta kommer en gång att dö - vill du underlätta för dina efterlevande så skriv ner hur du vill att de ska hantera det.

G.O.M.