Ålder.....!

Lyssnade på filosofiska rummet vid 6 tiden annandagpåsk. Det handlade om ålder, och hur vi uppfattar ålder. Bland andra var Bodil Jönsson, f.d. professor vid Lunds universitet, med. Det är en av de människor som jag anser vara bland de intelligentaste och mångkunnigaste i detta land. Hon sa några saker som jag gärna vill föra ut till er.

Den ålder du känner att du befinner dig i, är inte den ålder du fyllt, utan alla åldrar som du genomlevt. Eftersom du har erfarenheter och minnen från hela ditt liv. Jag upplever det som väldigt sant. I den ena situationen kan jag uppleva saker så som jag gjorde som 20-åring och i den andra som 40-åring. Jag har med mig mitt liv och därmed alla åldrarna jag passerat.

Hon berättade om sig själv att det tydligaste skillnaden för henne var att hon hade svårare att stå ut med onödigheter. Jag håller helt med henne. I yngre dagar så var sådant som jag idag upplever som onödigt, nödvändigt, därför att det förväntades vara det, även om det var ett mål utanför min sfär. Idag retar jag mig på det som avhåller mig från att göra det som leder till mina mål, mina prioriteringar. Kan det bero på att jag blivit säkrare i mina uppfattningar om omvärlden , eller är jag bara självisk. När jag sitter i mina möten med andra inom mitt gebiet, och diskuterar lösningen av ett problem, så får jag allt som oftast en känsla av déjà vu. Den här lösningen diskuterade vi 1993 på hösten, den ledde under 1994 fram till det och det resultatet, och vi förkastade den det följande året. Intet nytt under solen, varje årsklass måste på något sätt uppfinna hjulet på nytt. Jag upplever också att mitt fokus på min profession hela tiden avleds av andra människors fokus, vars profession mer är till för att se till att min profession ges möjlighet att fungera. Men i stället för att göra det så tar de min tid från det jag egentligen ska göra. Ser man sig runtom i samhället så upptäcker man att mycket av det vi pysslar med är just sådana onödigheter, tidstjuvar.

Ålderstrappan i relation till julklappar

Minns också att de här färgstarka, äldre kollegorna som arbetade sina sista år innan pensionering. Som satt längst ner i salen på mötena och muttrade, och ibland upphävde sin stämma för att protestera över något. Som provokativt frågade om när vi skulle ägna oss åt att arbeta. AntibiotikaAnders, PatologClaes och alla de andra färgstarka som gav mötena ytterligare en dimension. De kände förstås så här. En stilla undran..? Är det nu min årsklass som utgör denna onödighetspolis.... ?
Förr ansågs man stå på topp runt 40 - 50 års åldern. Numera befinner man sig också på topp, men mer på toppen av ett högt blodtryck och en stressfylld tillvaro. Kanske vi måste rita om ålderstrappan så att den går uppför till dess man lämnar ungdomen. Därefter bär det nedför med fart till 50, för att därefter gå uppåt igen tills demensen slår till.
Frågan är, vad gör vi åt detta.......!


Här har ni en presentation om Bodil - http://www.bodiljonsson.se/index.html.
Och här hennes blogg - http://www.bodiljonsson.se/blog/
G.O.M.