Livet & .............

Min mor, 87 år gammal, dog hastigt i veckan. Hon hade under ett halvårs tid lidit av trötthet och ”andtäppa”. Orsaken var en förkalkad hjärtklaff, den mellan vänsterkammaren och aorta, som inte slöt tätt (aortastenos). Det förorsakade att blodet rann tillbaka in i hjärtat och därmed svårigheter att upprätthålla ett bra blodtryck. Skadan hade funnits i 10-tal år, men under senaste halvåret aggraverat. Men problemet var noterat och vi hade efter viss övertalning fått henne att inse att operation var det enda tänkbara om livet skulle fortsätta. Hon hade själv märkt av det genom att orken minskat så hon fick lov att stanna i backar och ta det lugnare. Hon hade dessutom svimmat, ute på den stora stadens gator, ett antal gånger, men ”tickat” igång av sig självt igen. Förr åtgärdade man detta problem med öppen bröstkirurgi och ersatte klaffen med en protes. Numera kan man gå in via ett större blodkärl och byta ut klaffen mot en från en gris. Det tyckte min mor var överkomligt, kanske för att det här med gris var något som vi mumlade fram med låg röst. Nåväl, för att genomföra operationen måste man kontrollera att de kärl som ska användas är möjliga att arbeta igenom, och att kranskärlen runt hjärtat är OK. Så min mor åkte in till det stora sjukhuset för att göra en rutinundersökning. Hon oroade sig mer för att komma för sent än för själva ingreppet, så hon gick upp 0300 på morgonen och duschade, eftersom man ska vara ren och fin när man träffar doktorn. Något sällskap av oss ville hon inte ha. Taxin kom i rätt tid och transporten till sjukhuset gick bra. Att tänka på en ordentlig frukost fanns det inte utrymme för när hjärnan bearbetade det som skulle ske under dagen. Undersökningarna genomfördes, och man fann att hon hade lika rena kärl som ett kärnkraftverk – inga problem där inte – operationen skulle kunna genomföras som planerat. Men ett av kärlen ville till en början inte sluta tätt, utan hon förlorade en del blod som ersattes med dropp. Men beroende på hennes blödningsbenägenhet ville man ha henne kvar över natten. Någon lunch blev det inte den här dagen, däremot lite gröt utan mjölk (eftersom de inte hade laktosfri), och en halv smörgås. Hon ringde mig under kvällen och berättade med lätt medtagen röst hur dagen hade förlupit, och räknade stenhårt med att komma hem dagen efter. Min sista komentar till henne var att hon skulle ringa på sköterskan och be att få något mer att stoppa i magen och att hon skulle ge f-n i att gå upp ur sängen för toalettbesök utan att ha någon med i rummet. Klockan 0120 ringde läkaren mig och meddelade att hon hade avlidit. Naturligtvis hade hon efter all dropp behövt gå på toaletten. Naturligtvis så ringde hon inte på assistans. Naturligtvis fick hon ett blodtrycksfall som gjorde henne medvetslös. Troligen slog hon då också i huvudet i handfat eller toalettstol. Beroende på klaff-felet kunde inte hjärtat få upp blodtrycket och häva medvetslösheten. Tillskyndade personal kunde inte heller med hjärtmassage få upp trycket, utan livet försvann.

Det känns lite som för att hamna på sjukhus ska man vara väldigt frisk för att överleva. En 87-åring tycker man skulle få både extra övervakning och omsorg. Hon kanske fick det utifrån de förutsättningar som fanns på avdelningen, men när jag talade med henne var det enda hon ätit på 19 timmar – en skål gröt utan mjölk och en halv smörgås och hon sa sig inte veta var larmknappen satt. Jag tror inte någon av personalen på den aktuella avdelningen gör ett dåligt jobb, tvärtom jag tror de arbetar sig in i väggen. Men jag kan inte hjälpa att jag tror att de minskade resurserna inom sjukvården har bidragit till min mors död……….. .

G.O.M.