Men det bästa är ändå när man flyger hem och ser ner på det försvinnande europeiska landskapet med sina åkrar och framför allt hus, hus, hus och åter hus, som förbyts till det svenska med stora skogsområden och lite åkrar och bara några få hus. Då känner jag som alltid att det är skönt att bo i Sverige. Sedan flyger tankarna vidare till jag dessutom har mat varje dag, till och med för mycket, så att överutfodring är ett problem för mig och mina landsmän. Jag har tak över huvudet - som inte bara är tak över huvudet - utan utgör en investering, både vad gäller innehåll och fastighet. Jag behöver inte arbeta mer än åtta timmar per dag, lediga helger och semester. Dessutom ingen som spöar mig om jag tar en längre fikarast. Blir jag sjuk får jag ändå en inkomst så jag överlever - likaså om jag blir arbetslös. Vi har en statsledning som även om de inte tillhör de skarpaste eller mest produktiva djuren i fållan ändå inte försöker ta kål på befolkningen med eldvapen eller hunger. Dessutom haft fred sedan 1814. Sista kriget var ett kort sådant mot Norge för deras självständighetskrav, freden slöts 14 Augusti 1814, alltså har vi haft fred 197 år - sug på den du. Ändå är vi ett gnällande, missnöjt folk, som bara vill ha det bättre och bättre, och mer och mer.
Förmodligen ligger det i människans natur, överlevnadsegenskaper, att inte slå sig till ro utan hela tiden förbättra sina egna villkor. Problemet nu verkar vara att de förbättringar vi kan genomföra blir på bekostnad av natur och våra medmänniskor och till stor del består av sådant som inte är nödvändigt för vår överlevnad.Vi kanske skulle vara lyckligare om vi hade några reella överlevnadsproblem att kämpa emot...., tex hunger? De framsteg vi gjorde då skulle i alla fall märkas på ett annat sätt för oss än vad en ny mobil, modegarnityr, läppfyllning etc gör, eller......?
G.O.M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar