Det väcker en del tankar - för mig bland annat den att är det verkligen allas rätt att få ett eget barn....?
I denna värld med så mycket föräldralösa barn som inte har någon trygghet, vore det inte mer moraliskt riktigt att adoptera ett.
De forskningsresurser som läggs ner på att ta fram metoden - det kunde vi lagt ner på att ta fram en metod som t.ex. botar barndiabetes eller barnleukemi i stället - att hjälpa dem som redan finns.
Operationen som sådan med efterföljande behandling bekostas av samhället, och det är inte småsummor det rör sig om. I dessa tider med neddragningar inom sjukvården, vore det inte mer etiskt att lägga de pengarna på att bota några som behöver dem för att överleva, eller......?
Som forskare så fungerar man nog ofta så att ett problem som detta är en utmaning - problemet finns där och då vill man hitta lösningen. En av de egenskaper som gjort människan till människa. Man ser ensidigt till det aktuella problemet utan att sätta in det i ett mer globalt sammanhang.
Ett friskt barn (bilden knyckt från http://ferhat.blogg.se/) |
Håll med om att det är intressant hur vi reagerar i frågor som denna. Skulle det röra sig om ett föremål som jag vill ha men egentligen inte behöver så är det ingen tvekan - samhället ska inte satsa resurser på det. Många skulle kalla mig egoistisk som vill prioritera min önskan att få, vad det nu rör sig om, istället för att det skulle gå till samhällets gemensamma väl och ve. Men när det rör sig om ett barn reagerar vi annorlunda eftersom det ligger så djupt inom oss att få en avkomma.
Kanske borde vi acceptera att inte alla kan få egna barn, och se det som en möjlighet för de redan födda, men föräldralösa, att få ett värdigt liv.
Att få barn, om man inte har förutsättningarna, kan inte vara en samhällelig rättighet. För om det vore så, och att man kan få barn även om man från början inte har en livmoder, ska män då få rätt att föda barn (måste bli kejsarsnitt) eller......?
Man undrar ju vad det lilla barnet vill - vad dom föräldralösa barn som redan finns vill - det vet vi ju redan
G.O.M.
Oj oj, här kan man tycka mycket... men man kan förundras vad vi människor lägger pengar på, som inte är till någon som helst nytta för någon än en själv och möjligtvis familjen, bilar, båtar, teknik, kläder, inredning, trädgård, utsmyckning, nöjen, sprit, mat. Om alla de pengarna istället användes till att rädda liv... eller förbättra någons påvra liv... men vi får väl tänka att all konsumtion ger jobb och sysselsättning långt ner i leden och säkert leder till att människor överlever och får det bättre. Och momsen går tillbaka till samhället... Men rättvis fördelning är det knappast. Sen kan man undra - vem är lyckligast...
SvaraRaderaGodmorgon Eva, Jag fick lov att läsa din kommentar flera gånger innan jag visste hur jag ställde mig till det du skrev. Som vanligt så är det du säger väldigt sant, men denna gången är jag inte säker på vad du egentligen tycker om ämnet i inlägget....... Vi här i Väst, eller kanske ska jag hålla mig till Sverige, har en tendens till att ingenting som känns jobbigt eller orättvist ska vi behöva acceptera. Är man förkyld ska man ha medicin så man blir frisk tills imorgon, känner man sig nedstämd ska man ha antidepressiva eller terapi, har man en rund näsa så ska man göra den mer lik idealet. Bröst & penisar ska vara stora. Man ska inte åldras - man ska vara fixerad i en optimal medelålder. Och någonstans i det här finns också att man ska ha ett eget barn och att man har rätt till det, snudd på att samhället är skyldigt att ge en det - för mig blir det en tanke-loop när man vet hur resterande 2/3 av världen ser ut.
SvaraRadera