Finns det något i vårt samhälle som du kära läsare tycker fungerar optimalt? Ja inte är det skola, sjuk- och åldringsvård, polisen eller affärslivets etik.
Jag tror alla är överens om att grunden för ett lyckligt samhälle skapas av politikerna som ska arbeta för medborgarnas bästa inte bara för att förverkliga sin egen längtan efter makt och hög lön eller för att bli omvalda. De ska skapa förutsättningar för familjer,barn, ungdomar, arbetare, åldringar - friska såväl som sjuka att ha ett bra liv. Det ska de göra genom insikt i samhället och genom att fatta beslut behagliga såväl som obehagliga. Att vara politiker ska inte vara en lek för ett litet fåtal där det spelas med medborgarnas väl och ve. Många politiker tar sin roll på allvar men visst kan man se avarterna högt upp i partierna. Ibland får man en känsla av sandlåda och pajkastning istället för kompetens och omsorg om medborgarna.
Den näst viktigaste instansen för ett lyckligt samhälle är familjen som genom fostran av barnen ska skapa socialt anpassade medborgare och inte hämningslösa, individualistiska egoister. Många föräldrar tycks tro att det är skolan som ska ge barnen den kunskapen - vilket medför att barnen tappar respekten för både föräldrar och skola och istället skapar egna normer. Det talas ofta om kärlek i olika sammanhang att vi måste visa varandra kärlek - och det är så fantastiskt när människor kommer samman efter tex terroristdådet i Stockholm och demonstrerar sin kärlek. Visst är det positivt - men sedan då - sedan sitter var och en där med sina egna prioriteringar och känner samma längtan efter den nya bilen som grannen redan köpt eller att få gå på den festen som man inte blivit bjuden på eller att på något sätt få tag på stålar till att köpa den jackan som jag just nu inte har råd med. Eller för att ta ett annat exempel köper sig till resultaten på högskoleprovet för det är så mycket enklare än att plugga till det. Kan man hitta genvägar på andras bekostnad så verkar det som det flesta har glömt vad ordet älska innebär i grunden. En av punkterna som PISA har anmärkt på när det gäller den svenska skolan är att eleverna saknar den ambition och uthållighet som man kan se hos barn i andra länder - de svenska verkar tro att de ändå ska ta sig igenom och bli det de önskar.
Hämning är idag ett ord med negativ klang. Ordet kommer naturligtvis från verbet hämma som betyder hålla tillbaka, lägga band på, tygla, dämpa, dvs det kan ha en positiv betydelse i de lägen hämningen håller tillbaka en för omgivningen/samhället negativ egenskap/händelse. .Jag är kanske föråldrad men jag tycker vårt samhälle har tappat många av de hämningar som tidigare höll oss samman.
En färsk positiv företeelse tycker jag är #MeToo- uppropet - ingen kvinna eller man ska behöva finna sig i att bli tafsad på, våldtagen eller förnedrad genom att bli kallad könsord eller andra ord med sexuell innebörd. Det är bra att detta kommit fram på ett så uppmärksammat sätt. Det har alltid funnits män (och kvinnor) som tror att det är ok att tafsa. Med säkerhet har antalet också ökat de senaste åren i och med invandringen från kulturer med andra värderingar. Jag tror också att detta gör att tendensen ökar även från infödda individer som tar efter. Påfundet att skicka Dicpics eller avgjutningar på sin penis till kvinnor är i mitt tycke brist på sådana hämningar som jag anser saknas i dagen samhälle. Samtidigt tycker jag det är konstigt att TV4 i sitt Nyhetsmorgon den 28 oktober har ett inslag med två kvinnor, mellan 20 och 30 år, som under skratt och stoj, i bild gör avgjutningar av sitt underliv. Detta sänds på en lördag förmiddag med familjer och barn som tittare. Säkert är det också många personer med en annan kuturell bakgrund som också tittar - vad får de för uppfattning om svenska kvinnor och var kan de tro att gränserna går för vad som är lämpligt och olämpligt. Någonstans måste det kanske vara en balans mellan vad vi förväntar oss i beteende och de signaler vi skickar ut i vårt samhälle - lite mer hämning kanske vore önskvärt.
En ny företeelse är också att man går på blåljus-personal - att sjukvårdare hotas och misshandlas när de tar hand om skadade, att brandmän utsätts för stenkastning när de räddar liv och egendom, att poliser utsätts för hot och stenkastning vid utryckning och det senaste till och med hotas i sina hem. Detta händer i våra mest utsatta områden, det utförs till största delen av människor med en annan kultur än vår som har kommit till vårt land för att få lugn och livsutrymme. Med sig har dom en annan inställning till myndigheter och våld än vad vi har - och är uppfödda i en annan miljö där föräldrarnas fostran var anpassad till den miljön som kanske kräver individualism för överlevnad och där våldet låg närmre. Föräldrarna har i Sverige inte mötts av den integrering som Sverige bjöd ut internationellt - och hur man fostrar sina barn sitter oftast i ryggraden från den miljö man växt upp i. Dessutom tog Sveriges politiker, av humanitära skäl, munnen alldeles för full, och blundade för de uppenbara konsekvenserna. Ja, så gick det som det gick. Å andra sidan har vi alltid haft uppgångar av kriminalitet initialt efter stora invandringar till Sverige. Men frågan är om det nu gått för långt när det även kombineras med dom nedrustningar vi ser inom skola, sjukvård och omsorg i samhället.
Som den "grumpy old man" jag är tror jag inte vi bara kan lösa detta med pengar till polisen, sjukvården etc - det krävs så mycket mer på ett djupare plan. Vi måste få tillbaka tron på våra medmänniskor - våga känna trygghet i samhället igen - avstå från avundsjukan - njuta av det vi har - och finna oss i att anstränga oss för att få resultat som vi har som mål. Och att lära oss att ordet kärlek har en innebörd.
 |
| Bilden knyckt från Allers.se |
Så, nu mår jag bättre när jag skrivit av mig det här!!! Vi hörs väl om ytterligare cirka ett år.
Kram från
