Håll i er - än sparkar gubben.
Anledningen till att ni inte hört av mig är att jag helt enkelt tröttnade på att vara the grumpy old  man. Det finns ju hur mycket som helst i vår märkliga/sjuka värld att vara grumpy om och det kändes som det blev för mycket - därför har jag haft uppehåll och bara lyssnat på fåglarnas kvitter och njutit av sol, trädgård, goda grannar och tänkt positiva tankar medan jag suttit i Lotus-ställning och uttalat det heliga ordet OOOoooooommmmmmmmmmmmmmmmm. Nää, inte riktigt, men sant att jag ledsnade på att idiotierna i världen aldrig tog slut utan bara ökade i antal - jag hann bara inte med att skriva om alla tokerier.
MEN det här måste jag bara visa er, inte för att jag är grumpy utan för att jag upplever det som bra skrivet. Saxat ur Dagens Nyheters webbupplaga idag den 16 november:

Anne-Marie Wijk: Barnen har för stort fokus på sig själva

Foto: Alamy

PUBLICERAD: 15 NOVEMBER, 2016

Individualiseringen i skolan har fått förödande konsekvenser för barnen. Vi har fått våra barn att tro att allt handlar om dem, individuellt, och att de kan strunta i andras åsikter och behov.

Eleverna ska vara delaktiga i sin egen inlärning i skolan, där läraren ska finnas i bakgrunden som handledare. Detta beslut var ett snedsteg som nu fått långtgående konsekvenser.

Tänk att du som vuxen ska ta ansvar för något du aldrig hört talas om, du ska bara kunna det. Hur du förvärvar kunskapen är upp till dig. Vänta dig heller inget stöd av arbetskamraterna. De är upptagna med sitt och bryr sig inte särskilt. Vänd dig inte till chefen för han/hon kan inte tala om vad du ska göra, då är du ju inte delaktig. Den sitsen har vi försatt våra barn i.

Barnen har fått ett för stort fokus på sig själva (implementerat av vuxna) och ingen förståelse för andras behov, vilket  genererar utanförskap och mobbning. Hur ska en elev kunna veta vad den behöver lära sig? Hur kan vi lägga ett sådant ansvar på barnen? Vad signalerar vi? Att barnen vet bäst själva, vad de behöver och de har rätt till att få det tillgodosett. Undrar varför intoleransen sprider sig? Det vi gjort är att få våra barn att tro att allt handlar om dem. Vi skapar en oro och ängslan i barnen när de ska axla för stort ansvar. Det för stora ansvaret tillsammans med fokus på enbart egna behov bäddar för utanförskap och mobbning.

ANNONS:

När detta sker kommer sedan debatten om utanförskap, intolerans och mobbning och skolans oförmåga att ta tag i detta. Då ska det arbetas med värdegrunden. Den ska genomsyra allt man gör i skolan. Hur? En veckas tema per termin som handlar om vänskap? Skriva snälla ord till varandra? Utse veckans kompis? Ha vänskapsgrupper? Göra olika separata övningar då och då. Lär det barnen tolerans? Teoretiskt ja, i praktiken nej.

Den här värdegrunden är inget som införlivas i deras sätt att vara mot varandra generellt. Visa hänsyn, tolerans och att vara en god vän är ju egentligen självklart, men nu ska värdegrunden arbetas med separat som en tårtbit. Värdegrunden är ingen tårtbit. Det är botten på tårtan, som allt det andra vilar på.

Läraren bör se hela gruppen som en resurs i att bygga upp en kamratgrupp där alla trivs och känner sig trygga. När du som pedagog hittar och uppmärksammar det positiva i alla, gör barnen också det efter hand. Diskutera hur man kan peppa den som behöver det och gör det själv så barnen ser att du gör som du lär. Var rak, ärlig och öppen med det som finns/sker i klassen.  Det finns nästan alltid barn i klassen som på ett eller annat sätt inte fungerar. I stället för att lägga ett negativt fokus på de eleverna kan man tillsammans i gruppen arbeta fram ett tillåtande klimat med förståelse där alla har samma värde.

Alla är ju olik på något sätt! När man fått gruppen att acceptera och fungera ihop som en grupp växer alla. De som är ”inom ramen” stärker sin självkänsla när de är delaktiga i att få de ”utanför ramen” att känna sig värdefulla och duktiga. De ”utanför ramen” känner att andra är positivt inställda till dem, stöttar och peppar och självbilden ändras från negativ till mer positiv.

Det är tabu att peka ut barn som avvikande. Vad menas med att peka ut? Det syns och hörs när de till exempel ett barn med adhd springer runt i klassrummet, kanske bär sig illa åt mot kompisar. Bekräfta att det är så, men det gör inte den kompisen mindre värd.

Hur ska vi kunna underlätta för det barnet att känna sig accepterad och likvärdiga i gruppen?  Döm eller skuldbelägg ALDRIG! Vad är vårt mål? Jo, att få en tolerant, fungerande grupp som kan fokusera på inlärning. Inte att hitta en syndabock till oron i klassen. Samma sak som vid konflikter. Rätt ställda frågor, där både ordval, betoning och kroppsspråk visar att det du är intresserad av är vad som hänt och hur de kan gå vidare. Inte vem som är skyldig. Båda parter har oftast gjort något.

Med detta förhållningssätt kan du få hela gruppen att dra åt samma håll. Gruppen, inte individen. Eleven med adhd känner sig trygg med sina kompisar och bara det skapar ett lugn. Övriga i klassen accepterar att kompisen har bekymmer, så de behöver inte bry sig när det går snett, utan uppmuntrar när det funkar bra. De stöttar sin kompis för det är naturligt att vi är olika, somliga mer än andra.

Bra va??

Till sist: 9/11 - vet alla vad det är - 11 september 2001 - terrorattacken på World Trade Center m.fl. Men vet ni vad 11/9 är? Jo, 9 november 2016 då Trump vann Presidentvalet i USA.  Observera jag har inte tagit ställning till om Trump blir en dålig eller bra president. Det får tiden utvisa - det har ju varit både skådespelare, jordnötsodlare och oljeborrare på den posten så vad som helst kan hända - men knäppa uttalanden har han gjort!!!

G.O.M.