På statsbesök..!

Åååååh, gamlaa staaaan...

Kastellet på Kastellholmen

Längst bort är entrén till östasiatiska museet

Jag besökte igår den STORA staden. Den är väl att skilja från den stora staden, den som vi bor nästan granne med. Den STORA staden är störst i Sverige - den kallas för Stockholm (förstår inte varför jag håller på med dessa omskrivningar!). Vi hade bestämt oss för att göra en utflykt. Först bil till en förort, därefter löser man 24-timmars SL-kort, kostar 70.- om man som vi är pensionärer. Då slipper man ratta bilen inne i Stockholm och slipper dessutom betala 25-30.-/timme för parkering. För de 70.- får vi åka hur mycket som helst med SL under 24 timmar. Vi började med pendeln in till Stockholm Central - därefter buss 65 ut på Skeppsholmen - en av Stockholms fantastiska oaser. Förutom en helt otroligt vacker överblick över Gamla Stan och Stockholms vattenleder så är det en vacker omgivning som sjunger av historiens vingslag. När det begav sig, dvs någonstans runt 1100-talet kallades ön Wangsö därför att man på en del av ön hade bete för nötkreatur och Wang kommer från wång som betyder gärde. på 1500 talet bytte den namn till Lustholmen eftersom  Gustav Vasa och polarna gjorde om den till en trädgård och festanläggning. Drygt 100 år senare gjordes den ånyo om, denna gång till örlogsbas och fick sitt nuvarande namn - Skeppsholmen. Då fanns där allt som hade med marinen att göra - det fanns skeppsvarv, militärkyrka, bostäder, artilleri, staben och på den intilliggande Beckholmen hade man varvsdockor där man kunde ta in och torrlägga skeppen. Drottning Kristina (1626-1689) drog sitt strå till skapandet av Skeppsholmen som vi idag känner den genom att smycka de strandområden som kunde ses från slottet. Strax därefter kom kriget mot Danmark och då ville man ha flottbasen närmre krigshärden och flyttade hela örlogsbasen till Karlskrona, där den ligger än idag. Den intilliggande Kastellholmen användes, från 1600-talet, för ammunitionstillverkning och krutförråd. Hela "skiten" exploderade mitten på 1800-talet och istället byggdes det kastell som idag finns där.
Då det begav sig var det ett vakttorn som rymde förutom vaktmanskap också personal som kunde betjäna de åtta 12-pundiga kanoner som var placerade där för att skydda Stockholms infart.
Även om man inte är intresserad av historien runt platsen så är öarna väl värda ett besök. Otroligt vackert med de gamla husen, trädgårdarna och vattnet. En promenad runt öarna är en lisa för ögon och själ (för er verbalt eftersatta ungdomar så är "lisa" ett gammalt ord för lugn o ro, tröst, lindring, vederkvickelse. Det kommer från tyskan leise ’sakta, svag; tyst’. Det betyder alltså i detta sammanhang något som är mentalt vilsamt, lindrande och välgörande). Förutom husen att förundras över så finns det också ett vrak från 1600 talet, ett krigsbyte från kriget med danskarna, den "Graa Ulv". Man hittar den nedanför "Hantverksbostället" på Skeppsholmen.

Vill man så kan man också passa på att besöka Östasiatiska museet och moderna museet, vilket vi naturligtvis gjorde.

Sedan började min livsledsagarinna, lite fint påpeka, att det nog är vackert att åka med en Sightseeing-båt runt Stockholm. För mig som levt 65 år så insåg jag att det var en kvinnas sätt att säga "Jag VILL åka  Sight-seeing-båt!!" sagt med emfas och betoning på vill. Eftersom jag hatar att sitta stilla någon längre stund på sjön så var goda råd dyra. Då slog det mig - Djurgårdsfärjan - och visst går den från Skeppsholmen till Djurgården via Slussen. En för mig lagom lång sjötur utan att jag skulle behöva bli vansinnig av leda, och dessutom, 24-timmars SL kort gäller på färjan. Så efter en sjötur med frisk sjöbris så gick vi iland på Djurgården . Jag var nöjd och min livsledsagarinna var också nöjd. Nu var klockan mellan 1300 och 1400 så det var hög tid för lunch. 

Blå Porten

Eftersom vårt favoritvattenhål i Stockholm är Blå Porten och den ligger nästgårds till Djurgårdsfärjans anläggningsplats så satt vi snart framför varsin varmrätt. Min, pocherad lax med fransk potatissallad, marinerade morötter och dillmajonäs och min livsledsagarinnas, boullabaisse med räkor och saffransaioli. Och som vanligt smakade det alldeles utmärkt. Restaurangen kom till på 1600-talet då belägen vid de blå grindarna  som utgjorde ingången till jaktparken Djurgården. Den var ett populärt matställe för Stockholm högre medelklass vid deras utflykter till Stockholms vilda utkanter. Den var också ett vattenhål för allas vår C.M. Bellman. I mitten på 1800-talet brann den er men byggdes upp 1916 på dess nuvarande läge , mellan Liljevalchs konsthall och ABBA-museet. 

Med fulla magar tog vi spårvagn nr 7 till stadens centrala delar och efter en långsam promenad runt Sergels torg - Hötorget kände vi att vi var både lekamligt och själsligt mätta och att det var dags att åka hem. 

En fantastisk dag. En iakttagelse var att på var 20nde meter av vår stadstur satt det EU-tiggare. En del bara satt, andra räckte fram muggen, några skrek efter oss, vissa följde efter och stack upp muggen i ansiktet på oss,  Många var dom, en tia till var och en hade säkerligen kostat oss 500.-. Synd om dom är det, men jag kan förstå SD-reklamen i tunnelbanan - man känner sig påhoppad, trängd. Och det är en skam att inte Rumänien kan ta hand om sin befolkning bättre, trots de EU-bidrag som utgår för just detta.

G.O.M.

Vår Sightseeing båt

Hötorget - hur får dom alla kantareller sålda!!!!