En gullig historia.....

Vet inte vad det är med mig - känner mig inte alls "grumpy" - kan det bero på att barnbarnen har varit här och hälsat på eller är grumpigheten utmattad efter alla politiska "påhitt" den senaste tiden? Vem vet, kanske.... . I alla fall blir detta ett inlägg med avsaknad av "grumpy".
Det här börjar för nio år sedan. Vår första bopåle ligger intill ett friluftsområde med en fantastisk badplats. Det är livligt frekventerat av stadsbor under sommarhalvåret för att svalka sig och ligga som sjöelefanter nästan på varandra på stranden. På vintern far de fram på skridskor på den plogade isen och värmer sig vid små brasor där de också dricker sin O´boy (för drack man
mjölkchoklad gjord på kakao-pulver (eller Ca₂O som Bengt-Göran skrev på svarta tavlan under roliga timmen för 50 år sedan)). Där finns också en campingplats med framför allt husvagnar.
Nu finns det dom som har katt och som anser att den kan man ha med sig på stranden och i husvagnen. Visst, det går ju bra under förutsättning att man har den i band så att den inte kan smita om den blir skrämd. Nu finns det de som inte har alla gafflar i lådan utan anser att man inte behöver ha katten i band eller att det inte behöver vara så åtdraget att den inte kan smita. Kort sagt - varje år tar vi hand om ett antal bortsprungna katter. De dyker upp när kylan och

snön kommer. De flesta hittar vi ägarna till, För några få gör vi det inte, och då får vi hitta en ny husse eller matte.. Det här handlar om en av dem - en som fick namnet DOS. Namnet fick han av min yngste son som just då läste gymnasiala datastudier. Han (katten alltså) dök upp när snön låg decimeterdjup - och som de brukar strök han omkring i ytterregionerna i trädgården. Våra befintliga honkatter hade inget emot honom men vår lilla hane talade raskt om att här var det han som bestämde. Men den gulröda katten fortsatte hålla sig i närheten. Till sist blev alla våra katter stressade och började markera med urin, även inne. En dag när det var -20 grader och jag gick ut för att skotta undan morgonens snö la han sig framför mig på rygg och skrek....!
Han visade på kattspråk att han ville ha hjälp och att han underkastade sig mig (tror jag). Jag lyfte upp honom och satte in honom i min veterinärklinik som jag hade på den tiden och gav honom mat.

Snacka om nöjd katt. Han visade sin uppskattning genom att spinna och stryka sig emot mig. Men vad skulle vi göra med honom. Vi kunde inte ta in honom till de andra eftersom de då blev stressade och hävdade revir. Dessutom kunde vi inte ha fler katter. Jag sökte ägaren genom annonser i affärer och lokaltidningar. så som vi brukar göra när vi har tagit omhand en övergiven katt.. Någon märkning hade han inte.
Vad gör man - inte avliva i varje fall. Precis då hade min äldsta son flyttat ihop med sin livsledsagarinna och de kunde tänka sig att ha en vacker och mycket trevlig katt. De bodde i en
lägenhet men vi bedömde det OK eftersom Dos gav intryck av att vara just en lägenhetskatt. Sagt och gjort - jag vaccinerade och kastrerade honom och därefter fick han flytta in. Där har han varit sedan dess i nio långa år.
Det som nu hänt är att min son och svärdotter och deras två döttrar har flyttat in i en fastighet på landet med många uthus och en stor lada - och Dos har börjat gå ut. Han har till och med tagit sin första mus. Och jag ser på honom hur lycklig han är - och det gör mig lycklig..... !


G.O.M.