Fortsättning Jag en liten parasit, Dracunculus - del 7

Heeeeeeeej,............

Har ni hört talas om mig, Dracunculus medinensis, jag är en riktigt gullig liten sötnos, hona, med en släkt som drar sig fram i tillvaron i flera Afrikanska och Asiatiska länder. Jag är lång men mycket smal, riktigt elegant om jag får säga det själv. Jag började min bana som ägg, men övergick snart till larv och tillbringade min första tid i ett litet kräftdjur, vattenloppa (copepod). Vi existerade tillsammans i hela två veckor i ett inte alltför rent vattenhål. Min tillvaro begränsades av min något ogästvänliga värd, och jag kände mig hela tiden innestängd. Jag ville ut i tillvaron och se mig kring. Till sist hände det jag väntat på. Beroende på vattenbristen i flera av Afrikas länder, kommer lokalbefolkningen och hämtar vatten även i sådana skitiga hål som det jag och min fångvaktare befann oss i. Kvinnan som hämtade oss i en 20 liters plastdunk bar oss hem till den hydda som var deras hem. Där blev vi stående över natten. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. På morgonen, kom familjefadern , sänkte ner en trasig porslinskopp i vattnet, lyfte upp den med min kära copepod och mig i – och drack. Jag vill gärna tro att det smakade gott och släckte hans törst. När jag väl hamnat i hans magsäck blev jag av med min, numera ganska tråkiga värd, copepod. Den tålde helt enkelt inte pH-värdet i magsäcken lika bra som jag. Väl där började jag växa till – jag måste det för att som vuxen uppnå nästan en meter i längd. Yes sir, jag kan bli över 0,9 meter, men som sagt smal – ungefär som en spaghettinudel. Sakta men säkert börjar jag också flytta mig till själva bukhålan, det är inte helt lätt, så det tar några månader. Men väl där så blir det bröllop och bröllopsnatt. Där träffat jag min manliga partner. Han är liten, bara knappt 3 centimeter, men naggande god. Tyvärr kolar han efter bröllopsnatten, men som min farmor alltid sa – man ska inte sörja vattenloppor och små friare. I mitt välsignade tillstånd lägger jag mig att vila i bindväven i en led eller utmed de långa rörbenen. Tolv månader efter min flytt in i familjens far, så är det dags för mig att föda. Jag drar mig ut mot huden på benet eller foten. Med mina enzymer skapar jag en hudblåsa, som brister efter cirka 72 timmar, och därinne kan man se det allra heligaste av mig. Med kemikalier så orsakar jag en brännande smärta i såret. En smärta som kan lindras av kallt vatten. Givetvis går mannen ner till en sjö eller vattensamling, och sänker ned foten i vattnet Det är ju det jag vill, jag styr honom med mina medfödda gåvor. Väl där, när jag känner att jag har vatten kring den ände av mig som sticker ut, så föder jag…….! Vilken känsla, kvinnor tänk er, jag släpper ut hundratusentals små larver som alla infekterar vattenloppor i vattenområdet. Och håll i er, det här kan jag upprepa under några dagar – så fort jag känner att vi är i kontakt med vatten, så ut med de ädla delarna och klämma ur sig några hundratusen till. Det finns ingen medicin eller vaccin som hjälper mot mig.

Det enda som min värd kan göra, vilket finns beskrivet på papyrus redan på 1500 talet före kristus, är att fånga upp mig när jag sticker ut ur såret och försiktigt rulla upp mig på en pinne eller liknande. Men han får inte ta för mycket , då går jag av, och det överlever jag. Nää, han får ta det försiktigt och rulla upp mig några centimeter per dag i ett par månaders tid.

Tyvärr så har lokalbefolkningen börjat lära sig att man kan förhindra min reproduktion genom att inte gå ut i vatten när jag bränner av mina kemikalier. Och det allra enklaste, som håller på att utrota mig, är att filtrera vattnet, det räcker med en nylonstrumpa. De silar då bort min första värd vattenloppan från dricksvattnet, och därmed är jag ur leken. Visst är det för jäkligt, jag är ursprunglig, har funnits i tusentals år, och så ska de utrota mig. Nä, hade jag förekommit i Sverige så hade det säkert funnits någon grupp som tagit mig i försvar, och debatterat för rätten till min fortsatta existens. Kanske till och med smygutsatt mig , tex i Mälaren. Ni värnar ju om det ursprungliga som tex varg.– Nu har jag inte tid längre,  ska krysta ur mig några hundratusen till medan jag har chansen - See You.

G.O.M.