Rätt kompetens på rätt tjänst eller vad sysslar regeringen med....?

Kära läsare kan inte undanhålla er följande ledare skriven av min favoritdebattör Alice Teodorescu saxad ur gårdagens GP.

Teodorescu: Varför räds regeringen experter?

LEDARE Magnus Ranstorps meritlista är lång och imponerande, men ändå är det inte han eller andra erkända experter som kommer ifråga när en ny samordnare ska utses. Varför?

18:00 - 21 dec, 2016

Sverige har fått en ny samordnare mot våldsbejakande extremism. Hon heter Anna Carlstedt och var tidigare ordförande för Röda Korset. En meriterad person säkerligen, som skrivit sin doktorsavhandling om Nostradamus, men nog fanns det personer bättre lämpade för just detta uppdrag?

I skrivande stund är det fortfarande oklart vem eller vilka som ligger bakom tragedin i Berlin, trots att IS tagit på sig skulden. Terrorforskare är eniga om att det är en fråga om när, snarare än om, något liknande kommer inträffa igen. Även om vissa länder i Europa ligger mer i farozonen än andra är det inget som säger att det inte skulle kunna drabba också oss i Sverige. Igen.

Sverige utsattes för ett misslyckat försök av en självmordsbombare för ganska exakt sex år sedan på Drottninggatan i Stockholm. Att det misslyckades berodde på ren tur snarare än skicklig hantering från Säkerhetspolisens sida. Sedan dess har många jihadister lämnat Sverige för att kriga för IS. Ett krig som blir alltmer desperat ur deras horisont, varför risken för dåd i Europa ökar. Sedan 2012 har omkring 300 svenskar rest till Syrien och Irak för att ansluta sig till våldsbejakande islamistiska grupperingar, enligt Säpos bedömning. Hur stort mörkertalet är, hur många som dödats och hur många som återvänt under radarn vet ingen.

Att i ett sådant läge inte tillsätta en expert på området förblir en gåta. Den som oftast omnämns i debatten är den internationellt erkände terrorforskaren Magnus Ranstorp som i ett regeringsuppdrag föreslog att en nationell samordnare behövde tillsättas. Ranstorps meritlista är lång och imponerande, men ändå är det inte han eller andra erkända experter som kommer ifråga när en ny samordnare ska utses. Varför?

Det är symptomatiskt och olyckligt eftersom hotet är högst reellt och behovet av såväl förebyggande insatser som ytterligare översyn av lagstiftningen skriande.

http://www.gp.se/ledare/teodorescu-varf%C3%B6r-r%C3%A4ds-regeringen-experter-1.4063075

Jag gjorde en snabb koll på Wikipedia (inte det mest tillförlitliga) på Anna Carlstedt  och Magnus Ranstorp och så här ser det ut:

Anna Maria Kristina Carlstedt, född 23 juli 1971, är en svensk forskare, författare och översättare samt före detta ordförande för Svenska Röda Korset och IOGT-NTO.

Anna Carlstedt, tidigare verksam vid Stockholms universitet och nu affilierad forskare vid Ersta Sköndal Högskola, avlade filosofie doktorsexamen 2005 på avhandlingen La poésie oraculaire de Nostradamus: langue, style et genre des Centuries som handlar om Nostradamus författarskap. Tillsammans med Jan Stolpe översatte hon även Profetior: anno 1555 (Gidlund, 2008). Hon har på samma förlag utgivit Poeter och profeter tillsammans med Anders Cullhed (2010) och Furstinnan och stjärntydaren (2014).

Carlstedt var år 2009 till 2015 förbundsordförande för IOGT-NTO, den första kvinnliga ordförande i organisationens historia. 2015 valdes hon dessutom till ordförande i Svenska Röda Korset. Carlstedt har också varit ordförande för Forum för frivilligt socialt arbete samt suttit i Cancerfondens styrelse.

Den 20 december 2016 utsågs hon av regeringen till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.

Författare till följande:

• Carlstedt, Anna (2002) (på franska). Langue et style dans les Centuries de Nostradamus: éléments pour une description philologique, lingustique et stylistique. Stockholm: Stockholms universitet, Inst. för franska och italienska.
• Carlstedt, Anna (2005) (på franska). La poésie oraculaire de Nostradamus: langue, style et genre des Centuries. Forskningsrapporter / Institutionen för franska, italienska och klassiska språk, Stockholms universitet, 1654-1294 ; 28. Stockholm: Département de français, d'italien et de langues classiques, Stockholms universitet.
• Nostradamus; Carlstedt Anna, Stolpe Jan (2008). Profetior: anno 1555. Hedemora: Gidlund.
• Carlstedt, Anna; Cullhed Anders (2010). Poeter och profeter: från Platon till Mare Kandre. Gidlunds förlag.
• Carlstedt, Anna: Julmust - historia, hemligheter, hajp (2015). Förord av Edward Blom. Gidlunds förlag.

Per Magnus Ranstorp, född 13 mars 1965 i Hästveda i dåvarande Kristianstads län, är en svensk terrorismforskare.

Verksamhet internationellt

Ranstorp studerade vid Gustavus Adolphus College och var 1990-2005 verksam vid St Andrews universitet i Skottland, där han 1995 tog en Ph.D. inom internationella relationer och därefter var lecturer (ungefär universitetslektor) och undervisade inom samma ämnesområde.

Verksamhet i Sverige

Han är sedan 2005 forskningschef vid Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) vid Försvarshögskolan i Stockholm. Han invaldes 2006 som ledamot av Krigsvetenskapsakademien.

År 2009 lade han fram en lägesrapport angående de hot mot demokratin som en ökad radikalisering inom Malmös muslimska grupper i Rosengård, vilket föranledde en stark kritik. Tre år senare besökte han Tyskland, Holland, Storbritannien och Danmark för att kunna ge råd till svenska kommuner för hur de ska förebygga islamistisk extremism. Han publicerade sedermera en rapport om våldsbejakande extremism i Stockholm, Göteborg, Malmö och Örebro och bland de 22 rekommendationer han lade fram fanns förslaget att en nationell samordnare skulle arbeta med problemet. Uppdraget som samordnare i denna fråga gick till Mona Sahlin.

Enligt Ranstorp var Sverige illa förberett för det ökade stödet för den Islamiska Staten och politiker är okunniga om den samtida utvecklingen, samt att det fanns en agenda i Sverige som gick ut på att tona ner extremism och relativisera islamistiskt våld.

Utifrån de här uppgifterna håller jag med Alice Teodorescu. Av dessa två verkar Ranstorp vara den som har meriterna för tjänsten. Jag undrar verkligen vad som ligger bakom utnämningen av Carlstedt – är det en ”vänskapstillsättning”, feminism, har hon en dold kompetens som inte framgår av den meritlista jag lyckats få fram eller har tillsättarna "retat" sig på Ranstorps kritik av regeringen – man undrar?!

God Jul på er allihop och ett Gott Nytt År om vi inte hörs innan dess.

G.O.M.

Läsvärt media hittar man inte varje dag - därför vill jag dela med mig av detta

Ytterligare en artikel som jag fastnade för. Denna gång en ledare i GP 25 November 2016, skriven av Alice Teodorescu jurist, samhällsdebattör och ledarskribent. Hon är en av få debattörer som jag gärna lyssnar på - hon är kristallklar i sina tankegångar och logisk i sina slutsatser,  klarsynt och välartikulerad. Hon anges ofta som liberalkonservativ. Men jag tycker det är svårt att placera henne politiskt vet inte ens om hon ska placeras i något politisk fack. Jag får en känsla av att hon inte tänker i politiska  tankebanor utan istället mer utgår från och fokuserar på problemställningarna, inte vad som passar sig utifrån partifärg.

Teodorescu: Från omöjligt till nödvändigt på ett år

LEDARKRÖNIKA Politikerna behöver hitta tillbaka till en ordning där samhällsproblem inte förnekas, förskönas eller förtigs.

15:00 - 25 nov, 2016

Det finns ett före och ett efter. Före den 24 november år 2015 stämplades den som varnade för konsekvenserna av den då förda migrationspolitiken som främlingsfientlig, rentav rasistisk. Efter den historiska presskonferensen, där en allvarsam statsminister Stefan Löfven (S) och en gråtande Åsa Romson (MP) deklarerade att Sverige behövde ett "andrum", varför migrationspolitiken behövde stramas åt och anpassas till EU:s miniminivå, gick det slutligen inte längre att förneka målkonflikten mellan en stor migration och den svenska välfärdsmodellen.

Således: ju mer kapabel någon var att i tid resonera kring alternativa utfall och se riskerna med avsaknaden av ett långsiktigt hållbart mottagande, desto mer främlingsfientlig och inhuman - ju mer okunnig, nonchalant eller "naiv" à la Romson, desto mindre främlingsfientlig och därmed humanistiskt högstående.

Men illusioner är till för att brista. När också Miljöpartiet, i regeringsställning, indirekt tvingades att bekänna att syftet med de nya reglerna var att göra Sverige mindre attraktivt som flyktingland gick det inte längre att fortsätta att hävda att push- och pull-faktorerna, som förklarar varför människor flyttar från ett område som en följd av negativa förhållanden där och till ett annat på grund av positiva förhållanden, saknar betydelse för migrationens storlek. Hade den dåvarande svenska migrationspolitiken inte utgjort en sådan positiv pull-faktor hade det ju inte heller funnits anledning för regeringen att strama åt den. Självklarheter kan tyckas för den som förstår hur incitament ger upphov till olika utfall, men dessvärre behöver det påpekas eftersom oförståelsen går igen på många andra områden i politiken än i dag.

Under det gångna året har mycket sagts och skrivits i frågan, inte minst på denna ledarsida. Det har vi fått mycket beröm för, men också en del kritik (förhållandet är 90/10 vilket nog förvånar de mest indignerade kritikerna som inte sällan har odlat sitt varumärke på att positionera sig mot GP:s ledarsida). Varför har vi då vänt och vridit, analyserat och problematiserat och vecka efter vecka återkommit till frågor kopplade till migration och integration? Vad är vår agenda, egentligen?

Vår agenda har sedan jag tillträde för 1,5 år sedan varit att visa på målkonflikter (ja, de är knepiga, därav namnet), att resonera kring konsekvenserna av de olika handlingsalternativen och att i den mån det går bidra med idéer om hur politiken ska utformas för att bättre svara mot de problem vi står inför. Migrationen, och i nästa steg integrationen, är vår tids viktigaste frågor. Hur vi utformar våra system och hur vi förhåller oss till dessa frågors samtliga aspekter är avgörande för vårt lands framtid.

Segregationen som politiker av alla kulörer flitigt diskuterar i dag uppstod inte med förra höstens historiskt stora flyktingström, den är effekten av decennier av politiskt misslyckande och felprioriteringar. Att det kunnat bli så, att det knappt går en dag utan rapporter om skottlossningar, gängkonflikter, stenkastning mot blåljuspersonal, arbetslöshet, fattigdom, om skolan som inte förmår fullgöra sitt kompensatoriska uppdrag, om människor som förtvivlat väntar i vårdköer, beror primärt på en enda sak: politiken är reaktiv och kortsiktig, inte proaktiv och långsiktig.

En gång i tiden gick inte minst Socialdemokraterna i bräschen för en politik som bestod av såväl vilja som förmåga att identifiera och åtgärda samhällsproblem. Ett sådant förhållningssätt förutsätter emellertid mycket mod och lite ängslighet, det kräver en vision bortom att bli återvald i nästa riksdagsval. Politikerna behöver hitta tillbaka till en ordning där samhällsproblem inte förnekas, förskönas eller förtigs. För under tiden som det sker förlorar vi just tid, samtidigt som problemen växer så till den grad att de blir svåra att lösa ens med den godaste vilja. Detta förhållande är ett samhällsproblem i sig och går igen, inte minst ifråga om miljö- och klimatfrågorna.

Kriget rasar fortfarande i Syrien även om nyhetsbilderna är mindre frekventa nu mot då. Och även om regeringen Löfvens regeländringar resulterat i att betydligt färre människor söker sig till Sverige i dag är det fortfarande fler som kommer än som kom för bara några år sedan. Lägg därtill det stora antalet anhöriga som väntas under kommande år. Alltmedan var sjätte kommun inte uppfyller sin mottagandekvot av nyanlända (SVT 24/11) och fler och fler samhällsproblem förklaras med just bristande integration. Sverige är i dag ett tudelat land med en växande etnifierad underklass, det krävdes ingen Einstein för att se att det skulle kunna bli just såhär om man inte anpassade systemen efter verkligheten.

Nu står vi här och jag tror att vi behöver fråga oss vilken migrationspolitik vi hade fört om Sverigedemokraterna inte hade suttit i riksdagen och skapat århundradets mentala låsning. Om vi hade vaknat upp i morgon och inte vetat hur det var i går, om vi hade tvingats att börja om från början, vad hade vi då skapat för system givet de förutsättningar vi har?

Våra politiker behöver redogöra för de exakta kostnaderna och utifrån det sätta en kvot för hur många Sverige kan ta emot på ett värdigt sätt varje år. Den som får uppehållstillstånd i Sverige bör erbjudas lån, inte bidrag och de första fem åren slippa betala skatt men inte heller ha tillgång till välfärden bortsett från skola och akutvård. Tillträdet till välfärden bör ske successivt genom kvalificering. På så vis behåller man legitimiteten i systemet - asylrätten handlar om rätt till skydd, inte till försörjning. När vi fått ordning på integrationen kan, och bör, vi fortsätta sträva efter en generös migration, men när den förra inte fungerar kommer acceptansen för den senare att eroderas.

Den 24 november år 2015 ägde en historisk presskonferens rum i Sverige. Den visade att det inte räcker att vilja, man måste också våga välja. Det ena är enkelt, det andra kan vara mycket svårt. Men politiken, liksom allt annat som är viktigt i livet, kan inte utvärderas enkom utifrån intentionerna, utan främst efter konsekvenserna. Det senaste året har regeringen visat att det går alldeles utmärkt att vara humanist och att ta ansvar. Låt ingen intala er något annat.

Alice Teodorescu

Vill ni läsa mer av henne så varsågod: http://www.gp.se/av/Alice%20%20Teodorescu

G.O.M.

Håll i er - än sparkar gubben.
Anledningen till att ni inte hört av mig är att jag helt enkelt tröttnade på att vara the grumpy old  man. Det finns ju hur mycket som helst i vår märkliga/sjuka värld att vara grumpy om och det kändes som det blev för mycket - därför har jag haft uppehåll och bara lyssnat på fåglarnas kvitter och njutit av sol, trädgård, goda grannar och tänkt positiva tankar medan jag suttit i Lotus-ställning och uttalat det heliga ordet OOOoooooommmmmmmmmmmmmmmmm. Nää, inte riktigt, men sant att jag ledsnade på att idiotierna i världen aldrig tog slut utan bara ökade i antal - jag hann bara inte med att skriva om alla tokerier.
MEN det här måste jag bara visa er, inte för att jag är grumpy utan för att jag upplever det som bra skrivet. Saxat ur Dagens Nyheters webbupplaga idag den 16 november:

Anne-Marie Wijk: Barnen har för stort fokus på sig själva

Foto: Alamy

PUBLICERAD: 15 NOVEMBER, 2016

Individualiseringen i skolan har fått förödande konsekvenser för barnen. Vi har fått våra barn att tro att allt handlar om dem, individuellt, och att de kan strunta i andras åsikter och behov.

Eleverna ska vara delaktiga i sin egen inlärning i skolan, där läraren ska finnas i bakgrunden som handledare. Detta beslut var ett snedsteg som nu fått långtgående konsekvenser.

Tänk att du som vuxen ska ta ansvar för något du aldrig hört talas om, du ska bara kunna det. Hur du förvärvar kunskapen är upp till dig. Vänta dig heller inget stöd av arbetskamraterna. De är upptagna med sitt och bryr sig inte särskilt. Vänd dig inte till chefen för han/hon kan inte tala om vad du ska göra, då är du ju inte delaktig. Den sitsen har vi försatt våra barn i.

Barnen har fått ett för stort fokus på sig själva (implementerat av vuxna) och ingen förståelse för andras behov, vilket  genererar utanförskap och mobbning. Hur ska en elev kunna veta vad den behöver lära sig? Hur kan vi lägga ett sådant ansvar på barnen? Vad signalerar vi? Att barnen vet bäst själva, vad de behöver och de har rätt till att få det tillgodosett. Undrar varför intoleransen sprider sig? Det vi gjort är att få våra barn att tro att allt handlar om dem. Vi skapar en oro och ängslan i barnen när de ska axla för stort ansvar. Det för stora ansvaret tillsammans med fokus på enbart egna behov bäddar för utanförskap och mobbning.

ANNONS:

När detta sker kommer sedan debatten om utanförskap, intolerans och mobbning och skolans oförmåga att ta tag i detta. Då ska det arbetas med värdegrunden. Den ska genomsyra allt man gör i skolan. Hur? En veckas tema per termin som handlar om vänskap? Skriva snälla ord till varandra? Utse veckans kompis? Ha vänskapsgrupper? Göra olika separata övningar då och då. Lär det barnen tolerans? Teoretiskt ja, i praktiken nej.

Den här värdegrunden är inget som införlivas i deras sätt att vara mot varandra generellt. Visa hänsyn, tolerans och att vara en god vän är ju egentligen självklart, men nu ska värdegrunden arbetas med separat som en tårtbit. Värdegrunden är ingen tårtbit. Det är botten på tårtan, som allt det andra vilar på.

Läraren bör se hela gruppen som en resurs i att bygga upp en kamratgrupp där alla trivs och känner sig trygga. När du som pedagog hittar och uppmärksammar det positiva i alla, gör barnen också det efter hand. Diskutera hur man kan peppa den som behöver det och gör det själv så barnen ser att du gör som du lär. Var rak, ärlig och öppen med det som finns/sker i klassen.  Det finns nästan alltid barn i klassen som på ett eller annat sätt inte fungerar. I stället för att lägga ett negativt fokus på de eleverna kan man tillsammans i gruppen arbeta fram ett tillåtande klimat med förståelse där alla har samma värde.

Alla är ju olik på något sätt! När man fått gruppen att acceptera och fungera ihop som en grupp växer alla. De som är ”inom ramen” stärker sin självkänsla när de är delaktiga i att få de ”utanför ramen” att känna sig värdefulla och duktiga. De ”utanför ramen” känner att andra är positivt inställda till dem, stöttar och peppar och självbilden ändras från negativ till mer positiv.

Det är tabu att peka ut barn som avvikande. Vad menas med att peka ut? Det syns och hörs när de till exempel ett barn med adhd springer runt i klassrummet, kanske bär sig illa åt mot kompisar. Bekräfta att det är så, men det gör inte den kompisen mindre värd.

Hur ska vi kunna underlätta för det barnet att känna sig accepterad och likvärdiga i gruppen?  Döm eller skuldbelägg ALDRIG! Vad är vårt mål? Jo, att få en tolerant, fungerande grupp som kan fokusera på inlärning. Inte att hitta en syndabock till oron i klassen. Samma sak som vid konflikter. Rätt ställda frågor, där både ordval, betoning och kroppsspråk visar att det du är intresserad av är vad som hänt och hur de kan gå vidare. Inte vem som är skyldig. Båda parter har oftast gjort något.

Med detta förhållningssätt kan du få hela gruppen att dra åt samma håll. Gruppen, inte individen. Eleven med adhd känner sig trygg med sina kompisar och bara det skapar ett lugn. Övriga i klassen accepterar att kompisen har bekymmer, så de behöver inte bry sig när det går snett, utan uppmuntrar när det funkar bra. De stöttar sin kompis för det är naturligt att vi är olika, somliga mer än andra.

Bra va??

Till sist: 9/11 - vet alla vad det är - 11 september 2001 - terrorattacken på World Trade Center m.fl. Men vet ni vad 11/9 är? Jo, 9 november 2016 då Trump vann Presidentvalet i USA.  Observera jag har inte tagit ställning till om Trump blir en dålig eller bra president. Det får tiden utvisa - det har ju varit både skådespelare, jordnötsodlare och oljeborrare på den posten så vad som helst kan hända - men knäppa uttalanden har han gjort!!!

G.O.M.