Började med att sommaren kom och helt plötsligt fanns det massor av härliga persikor, jordgubbar, körsbär ute i affärerna och i olika stånd, överallt där jag drog fram. Jag köpte och åt, frukt är ju så nyttigt. För att inte tala om mjölk, helt plötsligt jättegott. Kunde dra i mig en liter på en dag. Jag som aldrig brukade dricka mjölk. Nu förstår jag att det var sockret i frukten och mjölken som min kropp ville ha. När man har diabetes typ 2, som jag senare diagnosticerades med, så kan inte kroppen tillgodogöra sig sockret. Den svarar inte på insulinet, som är det hormon som ska sköta den biten. Istället upplever kroppen att cellerna har brist på socker och försöker få mig att inta mer och mer och mer..... . När det blir tillräckligt mycket så går en del ut med urinen samtidigt som det drar med sig vatten. Med andra ord blir man lite uttorkad och törstig. Det var då, när jag pinkade som en häst och drack vatten som en kamel, som jag förstod att nu hade jag diabetessymtom. Hämtade en reagenssticka för urintester och testade min egen urin - visst den blev vackert blå vilket tyder på socker i urinen. Ringer min husläkare, som har brutit lårbenshalsen och har vikarie, och talar om diagnosen. Han har tid med mig först om tre veckor. Tiden går och jag börjar se dåligt. Socker ansamlas i ögonlinsen, drar till sig vatten, och ändrar buktningen på linsen. Började dessutom tappa muskelmassa eftersom kroppen behövde bränsle - förlorade 11 kg. Kom till läkaren som gav mig en remiss till provtagning. En vecka efter att den var utförd fick jag beskedet att jag hade höga blodsockervärden. Hur höga förstod jag inte förrän en läkare från akuten ringde och sa att jag skulle komma in omgående. Sagt och gjort - hem och packa en väska - och sedan inläggning ½ dygn på IVA med dropp och mätning 1ggr/timme, sedan 4 dygn på akutmedicin, därefter till diabetesmottagningen. För att göra en lång historia kort så fick jag så småningom åka hem med mediciner och insulinsprutor. Nu har det gått några månader och jag har kunnat sluta med sprutorna och de värsta medicinerna.
Nå, hur känner jag nu för att ha blivit diabetiker - är jag knäckt. Nää, faktiskt inte. Jag har länge gått och känt mig hängig, att något varit fel. Nu vet jag vad det var, och att jag kan göra något åt det. Jag har fått en spark i häcken av livet, att passar du dig inte så går det åt helsike. Vissa av oss är predisponerade för diabetes typ 2, det är bara en fråga om tid och levnadssätt innan det bryter ut. Förmodligen har jag gått med höga blodsockervärden längre än vad jag anar - kanske ett eller två år.
Så gick det till.
En liten blänkare från DN http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/man-kan-gora-flera-saker-samtidigt. Är det inte dags att inse att vi alla är olika som individer. Vi behöver inte hålla på med att män kan XXXX bättre än kvinnor, och kvinnor kan YYYY bättre än män. Det är dags att sluta fred mellan könen och göra det bästa för oss alla. Eller vad säger du Fnufflan...?
Jag saknar fortfarande min katt som jag fick avliva....Trots att vi har kvar tre stycken!
G.O.M.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar